Paddla på till isen kommer
UTÖ. Fjärden borde ligga blank som ett nybonat golv.
Istället blåser motvinden friskt när jag glider ner i sittbrunnen på havskajaken.
Ändå är det ren och skär paddlingsglädje.
Det tar kanske en kvart, sedan känns allt bekant och rätt. Tekniken är inte den bästa, men paddeln skär genom vattenytan och det smäckra skrovet balanserar på vågorna. Att paddla kajak är inte som att cykla - även om motvind är lika trist - men glömmer gör man inte i första taget.
Njutning nära naturen
Civilisationen, i form av kommersen runt Gruvbryggan, försvinner och i väster breder Mysingen ut sig. Tankarna flödar fritt och lunken infinner sig. Men njutningen ligger inte i stora öppna fjärdar utan i känslan att glida fram alldeles invid land. Nära kobbar, klippor, sjöfågel och vindpinad natur. Utforska varje vik och vara nära naturen, havet, elementen - utan att behöva tänka på sjömärken och grynnor. Dessutom är det förstås säkrarenär land. Om kajaken mot förmodan skulle kapsejsa. Därför följer jag Utö norrut och sedan österut tills horisonten öppnar sig. Knappt en ö skymmer sikten mot öppet hav. Det känns lite pirrigt en decimeter ovan vattenytan i en liten rank farkost. Men samtidigt lockande och friskt. På vägen tillbaka har jag vinden i ryggen och tänker: bättre avkoppling finns inte. Även om armarna, ryggen och magen ömmar.
