Annons
X
EXPRESSEN.SE

Publicerad 24 sep 2009 09:01

Uppdaterad 24 sep 2009 10:50

På jakt efter "The Big Five"

Besök i Edens lustgård. Svenska Annika Karlsson och norska Alfhild Jensine Rebo i Ngorongorokrtern i Tanzania. På några få platser är det tillåtet att lämna bilen.

Besök i Edens lustgård. Svenska Annika Karlsson och norska Alfhild Jensine Rebo i Ngorongorokrtern i Tanzania. På några få platser är det tillåtet att lämna bilen.

Foto: Håkan Boström

Årets långresa skulle bli ett klassiskt äventyr. Vi skulle jaga "The Big Five", de fem stora afrikanska djuren. Med kamera, naturligtvis. Det blev "Big Eight" i stället.
Frågan var bara: Södra Afrika eller Östafrika? Valet föll på Kenya och Tanzania, där ingen av oss hade varit. I slutet av januari hivade vi upp ryggsäckarna på axlarna och stack till Nairobi.
I bakfickan fanns bara returbiljett och bokning för en natt på ett enkelt hostel. Och, kan vi väl medge så här i efterhand, en del saker som vi fått om bakfoten. Till exempel det här med ”The Big Five”.
Mottagandet på Jomo Kenyatta, Nairobis internationella flygplats, liknar en grekisk ö när färjan lägger till och 400 båtluffare söker rum. Fast nu är det safari man vill sälja; fyndsafari, lyxsafari, 14 dagars safari och endagssafari.
Vi tränger oss förbi alla erbjudanden och hittar Stephen, som ska ta oss till Bush House, vårt hostel. Det visar sig vara ett bra drag att beställa hämtning. Kombinationen flygplats och taxi är ju som gjord för att man ska bli totalblåst, speciellt som taxameter saknas i bilarna i Nairobi. Nu blir vi bara lite blåsta.
Vi har planerat en hel dag i Nairobi för att boka vår första safari. Det löser sig på en kvart hos Ken på Bush House. Och, visar det sig senare, safarin kostar oss bara fem dollar mer än vad de andra deltagarna fått betala.

Dyrt - men prisvärt

Redan nu förstår vi att budgeten kommer att spricka. Och att alla prisjämförelser med Sydostasien är meningslösa. Lågbudgetsafari kostar cirka ett tusen kronor per dag och uppåt.
Vårt första mål är Lake Nakuru, sjön som är världsberömd för att den blir alldeles rosa när miljoner flamingo kommer och käkar alger. I priset ingår det här:
* Övernattning på ett enkelt hotell utanför parken.
* Entré till nationalparken (som är 60 dollar per person).
* Helpension med enkel mat.
* Resa tur och retur Nairobi i gammal skramlig minibuss.
* Väntetider på några timmar här och några timmar där.
* Trevliga nya bekantskaper.
* Besök av ilskna apor inne i minibussen för att en korkad fransman inte kan låta bli att locka dem med mat.
Men vi är nöjda. Redan första dagen ser vi tre av våra fem stora: noshörning, lejon och giraff. Och guiden skrattar gott åt oss.
Den väna, kärleksfulla, jättestora giraffen hör inte till Big Five.
Uttrycket myntades av jägare och syftar på de farligaste djuren att jaga. Och dit hör inte giraffen, som vilken unge som helst kan skjuta. Men det gör definitivt den ilskna afrikanska kafferbuffeln. Vi, som varit mycket i Asien, vet ju att vattenbuffeln är en hygglig figur, som man kan ta en ridtur på. Dess afrikanska släkting är däremot en livsfarlig typ. Vi har ju sett bufflar också. Så summan dag ett är fortfarande tre av fem.
Senare, i nationalparkerna Samburu, Kenya, och Mayara, Tanzania, ser vi stora flockar av elefanter. Och slutligen i Serengeti i Tanzania en leopard som latar sig grensle över en trädgren, som en annan tamkatt. Resans mål är nått. Höjdpunkten är ändå när vi ser en gepard spana in en thomsongasell med en nyfödd unge. Och sedan med en sekundsnabb rusning ta ungen.

Farliga djur

Vi ser Afrikas farligaste djur också. I en vattensamling på botten av den magiskt vackra kratern Ngorongoro flyter en hel grupp flodhästar omkring lättjefullt.
Flodhästen lär döda fler människor än något annat vilt djur i Afrika. På nätterna ger den sig ut på långa vandringar i jakt på det smaskigaste gräset. Hamnar du då i vägen kan det vara kört. Flodhästen är lika snabb som Usain Bolt, har ett gap som är en meter i diameter och tänder stora som noshörningshorn.
Vi befinner oss nu nära människans födelseplats. I Olduvairavinen på slätten nordost om Ngorongoro gjorde Mary Leaky sina fynd av människans nästan två miljoner år gamla släktingar. På ravinens kant ligger ett litet intressant museum.
Det var ju också här i närheten, på Tanganyikasjöns strand, som journalisten Henry Stanley efter två års sökande 1871 fann den försvunne missionären David Livingstone och yttrade de bevingade orden ”Doctor Livingstone, I presume”. Och så får vi höra att det troligen inte alls var så Stanley sa. Han anklagas i en bok, som kom ut för ett par år sedan, för att ha kryddat sina historier ordentligt, för att rentav vara en lögnare. Och dagboksanteckningarna från den historiska dagen 1871 rev Stanley själv ut och slängde.
Resan avslutas i Nairobi, Kenyas huvudstad, som har ett väletablerat rykte som farlig mitt på dagen, livsfarlig på natten.
Vi tar långa promenader i centrum, besöker både Karen Blixens hus, ett hem för föräldralösa elefanter och noshörningar och Kibela, som brukar kallas Afrikas största slum. Vi möter bara vänliga människor, hjälpsamma människor som går med oss för att visa vägen. Det är verkligen lätt att resa i Kenya eftersom så många pratar engelska
Men mellan åtta och nio på kvällen drar sig de flesta kenyaner hemåt. Och då tar vi taxi till hostelet.
Det hade varit mycket billigare att åka till Sydostasien i stället för Östafrika.
Men då hade vi aldrig fått med oss minnet av den afrikanska naturens oerhörda storhet och mötena med människorna och The Big Five, nej förresten, BIG EIGHT, hem.

ELISABETH MONTGOMERY

Relaterat