Karlskrona är en anrik örlogsstad och efter att ha varit militärt område sedan 1600-talet har staden ingen särskilt lång historia av turism. Men de senaste decennierna har Karlskrona öppnats alltmer och snabbt gjort sig känd som sommarstad och turistresmål.
I den örika skärgården finns det sex större, bebodda öar bland tusentals kobbar och skär. De största öarna når man enkelt med bil, men några nås bara med skärgårdsbåtarna eller med egen båt. Aspö har en egen bilfärja som går ofta och länge, särskilt under sommarmånaderna.
En tur ut till öarna med landförbindelse börjar med Senoren och jag gör ett stopp direkt efter Möcklösundsbron. Efter bara någon kvarts körning från Karlskrona är det knappast läge att pausa egentligen, men när Brofästet Senoren blivit utsett till Sveriges bästa rastplats får det bli en kaffe.
Från kaféets lummiga veranda förflyttas jag plötsligt till en annan värld där jag står och knaprar på en bit bröd som just har knådats och stekts över öppen eld. Intill rastplatsen är författaren och stadsguiden Michael Helgesson i full färd med att bygga vikingabyn Valshall, ett pågående projekt som lockar både unga och gamla.
Från Senoren går turen vidare till Sturkö. På Bredaviks Örtagård har vi tagits från vikingatiden till medeltiden. Här har Christel Hammar-Malmgren iscensatt medeltida rum och byggnader och en liten kryddträdgård. I handelsboden står kryddburkarna i långa rader. De flesta är gjorda enligt egna recept och Christel öppnar burk efter burk av väldoftande blandningar.
Sturkö är den största av öarna med rökeri, bageri, kaféer och camping. På badstranden trotsar vännerna Tora, My och Alma det något mulna vädret och hoppar ihärdigt från bryggan gång på gång.
- Jag kommer ursprungligen härifrån och nu ska jag besöka Utlängan för första gången i mitt liv. Jag är radioentusiast och lite spänd på att se om det går att sända därifrån, säger Tommy Carlberg som är pappa till Tora och My och numera bor i Staffanstorp.
Nästa ö heter Tjurkö och är mest känd som centrum för östra Blekinges stenindustri för omkring hundra år sedan. Gott om minnen från stenhuggeriet finns kvar. I den gamla handelsboden håller numera konstnärsnätverket Skärgårdskraft till. Det avlånga huset som byggdes åt dåtidens stenhuggare har rum efter rum fullt av hantverk och kreativ konst och avslutas med en museidel om stenhuggeriet.
Nu går det inte att köra längre med bil, men innan jag vänder tillbaka kör jag över till Tjurkös västra sida, sätter mig på klipporna och spanar ut över havet med en strut karameller från handelsboden.
Bilfärjan lämnar Handelshamnen i Karlskrona och angör snart Aspö, ön som saknar landförbindelse men har omkring 500 åretruntboende och en sommarbefolkning på 3 000.
Det är lönlöst att försöka köra bil på de trådsmala vägarna. Med en cykel från hamnkioskens uthyrning blir upplevelsen trevligare på alla sätt. Jag susar förbi den tegelröda kyrkan, islandshästarna som betar i sin hage, kaféer och badplatser.
Aspö lotstorn når högt över hustaken. Numera är det ett vandrarhem men Sven-Erik Lövgren som driver det har gott om berättelser från tiden då huset fortfarande användes för att se fartygen på väg in i Karlskrona. Han har själv varit lotsplatschef på Aspö.
- I mitten på 1970-talet fanns det 22 lotsar i Ronnebybukten, nu finns det sju, säger han. Den sista lotsen på Aspö gick i pension 1988.
Utvecklingen inom sjöfarten har minskat behovet av lotsyrket. Lotstornet byggdes av hänsyn till lotsarnas familjer. Den som hade vakt skulle kunna gå och lägga sig och stiga upp vid behov utan att störa sin sovande familj.
I dag är de små rummen försedda med enkel- och våningssängar och badrum. Utsikten är fantastisk. Högst upp finns det lilla, påbyggda utkiksrummet. Från början var där bara en korg och den stackars lotsen stod ute i regn och blåst, helt oskyddad. Sven-Erik lät bygga till det övre rummet enligt en ritning från 1942.
På Hornuddens badplats njuter Thoralf Hensel och hans familj av ett skönt bad i eftermiddagssolen. De är på besök från Berlin och jag undrar varför de just har valt Aspö som semestermål.
- Det är ju... Sverige! säger Thoralf leende och med en självklar axelryckning.
Familjen har semestrat i Sverige i många år. De talar sig varma för landskapet och livsstilen. Livet ter sig så okomplicerat här jämfört med i Berlin, tycker de.
Och visst måste det vara stor skillnad på semesterlivet på Aspö och vardagslivet i Berlin, tänker jag medan familjen nöjt dröjer sig kvar på stranden långt in på kvällen. Själv avslutar jag dagen med en god silltallrik på anrika Drottningskärs kastell.
Hasslö ligger inte långt ifrån de andra större öarna och går att nå via en bro men öborna känner ibland att de ligger lite avsides, får jag höra. Fiskebodarna möter en efter bron och det är en mysig ö med fina badplatser. Men mest semesterfirare och sommarboende, inte mycket till turistaktiviteter. Men så hittar jag det lilla kaféet i hamnen, Café Kopp & Dopp. I fina, klarröda sjöbodar alldeles vid vattnet doftar det gott av nybryggt kaffe och äppelpajen serveras med rikligt med vaniljsås. Hit borde fler turister hitta, tänker jag.
Anders Alin dyker upp i sällskap med sin familj för en kaffepaus. De bor i Alvesta men semestrar i Karlskrona med omgivning och bor på vandrarhem.
- I Karlskrona räcker det ju att bara flanera omkring, här finns hur mycket som helst att se och göra, säger han. Men vi har varit på Marinmuseum. Och så blev det en hel dag med sol och bad och nu kör vi runt lite i skärgården.
Efter fikat blir det ett dopp i havet. Den långgrunda stranden lämpar sig utmärkt för barnfamiljer, faktum är att man får gå en bra bit ut för att få vatten över knäna som vuxen. Det finns också en trampolin från klipporna längre ut där några tonårspojkar övar volter med stora plask.
Slutligen är det dags att besöka en del av skärgården som bara nås med båt. Långören är en av de östligaste öarna och skärgårdsbåten Ungskär har turer hit varje dag. Solen skiner när båten lägger till på förmiddagen, det kommer att bli en fin sommardag.
Vägen som går genom byn på Långören är ovanligt rak. Jag går längs pittoreska trähus i blomstrande trädgårdar, när grusvägen plötsligt tar slut. Gräs tar vid och för att fortsätta måste jag öppna en grind, men lappen som hänger på staketet försäkrar mig om att korna och tjuren som betar på ön är vänliga. Jag fortsätter över strandängar och sankmark tills jag bara har några stenblock mellan mig och havet. Där får det bli en fikapaus medan någon segelbåt sakta sveper förbi.
Det finns inte mycket att göra på Långören, men det är just det som är så skönt. Det tar en liten stund att vänja sig vid känslan av att befinna sig på en liten ö långt ute i havet och att inte kunna ta sig därifrån förrän båten kommer tillbaka, men snart uppskattar jag det påtvingade lugnet.
I nätaboden samlades förr fiskargubbarna och utbytte historier efter att de vittjat sina garn. Nu ryms i stället ett litet kafé med kajakuthyrning. Efter kaffe, kladdkaka och en kort paddeltur passar det utmärkt att slå sig ner på en brygga med en bra bok. Ett gäng semesterfirare anländer i sin båt och några barn badar från en brygga lite längre bort. En familj metar med långa fiskespön från hamnbryggan där några halvtama minkar brukar knata omkring till besökarnas förtjusning. En havsörn seglar förbi med en fisk i näbben.
Innan skärgårdsbåten kommer och för mig tillbaka till fastlandet beundrar jag den milsvida utsikten från öns lilla lotstorn. Åt väster ser jag Vieskär, Ungskär och de andra öarna. Österut ligger det öppna havet och bortom det Europa. Men så långt ser jag förstås inte.
