ANNONS
X
EXPRESSEN.SE

Leros - ingen typisk turistö

Leros - ingen typisk turistö

Till den rätta luffarandan hör att våga ta chanser.
Så nu chansar vi, litar på ett kvalificerat kompistips och styr mot Leros.
Via en bekant bokar vi ”fint hotell vid stranden”.
Tyvärr visar sig stranden vara en grusig minislinga. Och mellan vårt hotell och den ligger inte bara en starkt trafikerad kustväg utan en knappt halvfärdig och otroligt ful betongbyggnad. Vi peppar oss att inte gnälla.
Leros är ingen typisk turistö, tvärtom klarar sig invånarna utmärkt utan turister.
Det lilla centrumet i hamnstaden/huvudstaden Platanos har en pittoresk prägel av tidigt 1900-tal (ön var på 30-talet den italienska flottans bas i östra Medelhavet). I hjärtat ligger ett överdådigt bageri/konditori där vi får vår efterlängtade, ljuvliga frukost.

Bästa köket på Tolvöarna

Ön är liten. Med bil från Platanos är vi i grannstaden Lakki innan vi inser det. Stan ligger i en bukt och har en stor, fin strandpromenad med trevliga tavernor.
Här i närheten kan den intresserade studera de två stora kanonfästen som inspirerade Alistair McLean att skriva boken ”Kanonerna på Navarone”.
Jo, jag vet – vem bryr sig?
Tyvärr är sevärdheterna på Leros på den nivån. Öns minnesvård är helt dominerad av andra världskriget och de blodiga strider som då utkämpades här mellan tyskar, italienare och britter.
Bilen rullar mot västkusten och i Drimonas finner vi till sist en riktig pampig strand. Havet är vildare här men också mer inbjudande.
Leros har ett stort plus, och det kan tyckas udda: maten. Ryktet pratar om det bästa köket på Tolvöarna och jag är benägen att instämma. Skaldjur, bläckfisk, spenatpajer, sallader, souvlaki – det är faktiskt svårt att inte äta gott här. På Esperithes trädgårdsrestaurang på vägen mellan Platanos och Alinda får jag godaste maten på hela ötrippen: lever med lök, tomat, svamp, aubergine och potatis, ett utsökt fynd för 7,50 euro.
Annons

ELISABETH MONTGOMERY