I stormens öga

Jag mellanlandar i NYC och tittar bort mot gaten där skylten visar Oklahoma City. Oklahoma city? Vem åker till Oklahoma City på semester? Varför ta två dyrbara semesterveckor för att titta på moln i den amerikanska mellanvästern?  Jag som aldrig haft nåt intresse av vädret utan bytt kanal så fort John Pohlman dykt upp i rutan!

 Svaret är att det är hit moder natur kommer på vårkanten när hon är på riktigt dåligt humör. I varmfront efter varmfront släpper hon lös de mest spektakulära stormar, tornados och oväder som finns att beskåda. Något som  varje år lockar amatörer, turister, fotografer och forskare från hela världen. 

 Fenomenet kallas Storm Chasing och innebär att man med hjälp av avancerad meteorologisk utrustning försöker förutspå var det är störst chans att ett oväder bryter ut för att sedan åka dit och bevittna skådespelet.

 Som med alla safarin så finns det inga garantier. Därför var den 5:e juni en stor dag för många entusiaster i USA. Våren hade hittills varit väldigt stabil. Jetströmmarna hade inte riktigt vågat sig ner från Kanada vilket resulterat i fint vårväder med blå himmel och sol över stora delar av mellanvästern – en mardröm för Storm Chasing-fantasten!

"En märklig klorgrön nyans"

 Jag åkte med en organiserad tur i två veckor och hade turen att pricka in just denna dag. Den började med en kort brunch där vi blev briefade av gudierna som hade analyserat data under morgonen.  Wyoming såg högintressant ut så vi satte oss i bilarna och påbörjade den långa bilfärden uppåt. 

 Utanför det lilla samhället LaGrange stannade vi bilen och det var uppenbart att något var på gång. Himlen ovanför oss hade antagit en mycket märklig klorgrön nyans, det var tyst i luften och faktiskt relativt vindstilla. Någon kilometer framför oss hade stormen centraliserats kring ett område där man kunde notera en stark rotation. Kort därpå sökte sig en bred mörkgrå kon  mot marken och ut som en snabel letade sig en tornado. Den växte snabbt i både bredd och styrka och började röra sig i riktning mot oss. Då kom förvarningen -  hagel stora som femtioöringar. 

 Vi positionerade om oss för att kunna se utvecklingen bättre och vid nästa utpost blåste det så kraftigt att vi knappt kunde prata med varandra. 

 Efter ytterligare en ompositionering började tornadon försvagas. En dödskamp nästan mer spektakulär än tornadons  korta men förödande liv. Som en vit tråd roterade den runt sin egen axel för att till slut förtvina och försvinna helt. Det enda spåret av vad som just hade hänt var den söndertrasade åkermarken. 

 Text av: Christoffer Björkwall