ANNONS
X
EXPRESSEN.SE

Hemma hos i heta Havanna

Publicerad 16 dec 2010 09.56
HAVANNA. På gatan Malecón som går längs vattnet samlas havannaborna på kvällen.

HAVANNA. På gatan Malecón som går längs vattnet samlas havannaborna på kvällen.

Foto: Anna Hã Llams / Expressen

I Havanna har tiden stått stilla, här är bilarna drygt femtio år gamla och husen flera hundra. Många är vi som åker hit bara för att uppleva denna helt unika miljö och atmosfär, för vem vet när tiden kommer i kapp Havanna.
Flickan i Havanna...
Jag står i en gatukorsning i gamla Havanna och kan inte bestämma mig för åt vilket håll jag ska gå. Alla fyra riktningarna ser lika lockande ut. Smala gränder, kantade med vackra hus, färgglatt, mönstrat kakel och en och en annan gammal amerikansk bil från 50-talet och ett sjudande folkliv. Så jag stannar helt enkelt upp och bara ser mig omkring. Ovanför mig, på en balkong står en kvinna, hon kammar håret. På en annan balkong sitter ett äldre par och tar del av gatans liv, lite från ovan, de pratar och vinkar friskt till förbipasserande vänner och bekanta.
Från ett annat fönster halas en plastpåse ner som en kvinna på gatan stoppar lite matvaror i, tjoar till mannen där uppe som lika högljutt tjoar tillbaka. De som bor på bottenvåningen har flyttat ut delar av hemmet på gatan eller sitter på sin tröskel och röker njutningsfullt på en cigarr.
I mitt huvud ringer Evert Taubes "Flickan i Havanna"...
Jag erkänner att när jag blev bekant med denna sång inte riktigt hade klart för mig vilket yrke flickan hade. Så jag lever kvar med bilden av en helt vanlig flicka nu när jag är här mitt i hennes stad. Där hon och hennes grannar lever vardagsliv för fullt. Precis där jag står.
Havanna är inte en stad som alla andra städer. Havanna är som ett enda stort hem, dit alla är välkomna.

...hon har inga pengar kvar...
Hur kan man totalt förälska sig i en stad som är bitvis så förfallen att det är lätt att tro att om jag bara står här ett tag till så kommer jag bokstavligen att få se hur husen faller ihop, och bitvis så fattig att sångens fattiga flicka kanske inte är så långt borta.
Trasigt och fattigt alltså, men inte som sådana miljöer brukar vara. Vi ser inga tiggare och de trasiga husen är så vackra att jag tror att jag går runt i en filmkuliss. Gatubilden störs aldrig av fula moderna skyltar för något stort multinationellt företag.
Vi passerar ett av stadens alla utlämningsställen. Det är glest på varuhyllan här inne. Vi tittar även in till kvarterets slaktare, han har kyckling i dag. En äldre kvinna tar fram sitt ransoneringshäfte, betalar fyra pesos och går därifrån med en halv kyckling.
Vi ber att få titta på både häftet och i påsen, inga problem, hon visar glatt upp sin påse, pratar på, men tyvärr så är vår spanska inte tillräckligt bra, men att hon har betalt fyra pesos för innehållet förstår vi. Fyra pesos...
Valutasituationen är ett kapitel för sig. Kubanernas valuta heter pesos, den vi besökare får växla till oss är en annan, så kallade konvertibla pesos (cuc). Folk säger cuc eller dollar. Fram till 2004 fanns det bara pesos på ön, och vi besökare använde dollar... Dock var det förbjudet för kubaner att ha dollar på sig... ja, ni förstår, en väldigt speciell situation.
Tillbaka till kycklingen. Enligt min kalkylator i huvudet kostade kycklingen lite drygt en krona. 24 pesos är lika med en cuc som är lika med åtta kronor... Men det priset hade så klart inte jag fått, utan vare sig pesos eller ransoneringshäfte.

...sitter i ett fönster, vinkar åt en karl...
Vår vandring genom gatans vardagsrum fortsätter. Eftersom det knappt finns några affärer består fönstertittandet av att kika in i folks vardagsrum. Vi blir så nyfikna att vi vill in i ett hem. Och det går absolut att ordna utan att begå hemfridsbrott.
Vi börjar med att besöka ett Casa Particulare, en kubansk variant av B&B. Och en av få verksamheter som får drivas i privat regi.
Vi har läst om ett, Chez Nous, som väckt vårt intresse. Det är inte helt lätt att hitta dessa hem. De har alla en blåvit symbol, men vi vet inte riktigt hur den ser ut. Så i en ny fantastisk gatukorsning blir vi stående igen. Men inte länge, ett gäng hjälpsamma unga killar rycker ut. De vet vad vi söker och knackar på en dörr.
Vi kommer dock inte till Chez Nous som vi ville men till grannen Marta e Israel. Vi kliver på och möts av ett färgsprakande hem. Alla väggar har olika färg, det är högt till tak, de två rummen som finns till uthyrning har båda egen dusch, ett litet matbord och ett kylskåp. I lägenhetens hall slingrar sig en väldigt smal och brant trappa upp till taket.
Marta, som tog emot oss, pratar och skrattar med en man som vi inte ser någonstans först. Men när vi klättrar upp mot takterrassen så visar det sig att det är ägaren till Chez Nous hon pratar med. Deras lägenheter är avdelade med en vägg som bara går halvvägs till taket...
Nästa gång, säger både fotograf Anna och jag till varandra, nästa gång ska vi bo "hemma hos" i Havanna.
Besöket gav mersmak, så vi nosar även upp en paladar, det vill säga en restaurang som är inrymd hemma hos en familj. Samma historia upprepar sig här, den vi ville till lyckas vi inte ta oss till, men vi får raskt ett tips om en annan av grannen.

...sjung av hjärtat sjung...
Idel vänlighet, idel vackra miljöer. Det är omöjligt att inte ta Havanna till sitt hjärta. Vi avslutar med en kvällspromenad i gamla Havanna, längs huvudgatan Calle Obispo.
En bekant till Anna döpte om denna gata till Galna gatan. Här händer det något i vartenda gatuhörn och musiken flödar över gatan. Det låter som om Buena Vista Social Club har återuppstått på alla små barer och restauranger vi passerar. Detta är Havannas livligaste och turistigaste gata. Här är husen pietetsfullt renoverade, ett arbete som pågått och ständigt pågår i Havanna sedan 1982, då staden hamnade på Unescos världsarvslista.
Vi lämnar Galna gatan för att ta oss till en av stadens mest kända barer La Bodeguita del Medio. Här skapades nationaldrinken: mojiton, och den avnjöts nästan dagligen - om man får tro baren - av ingen mindre än Ernest Hemingway.
För att vara en turistmagnet är Bodeguitan väldigt genuin. Väggarna är fulla med klotter och bilder på kända gäster, och i den pyttelilla baren sitter en av Havannas flickor, hennes röst överröstar sorlet av gästerna och fyller hela baren. Hon sjunger av hela hjärtat, två musiker kompar diskret, men det är rösten som sätter sig och den sitter där än.
Och nu är det hennes sång som nynnas i mitt huvud.
Annons

ELISABETH MONTGOMERY

Relaterat