ANNONS
X
EXPRESSEN.SE
Publicerad 13 aug 2009 10.43

Fantastiska Flandern

Välkommen till en riktigt gammeldags taverna. Eller esatminet som det heter här. Huset är från 1500-talet och maten traditionell flamländsk.

Välkommen till en riktigt gammeldags taverna. Eller esatminet som det heter här. Huset är från 1500-talet och maten traditionell flamländsk.

Foto: Petter Oftedal

Sädesfält, snälla kullar, medeltida borgar, genever - och världens godaste pommes frites!
Franska Flandern, nära gränsen till Belgien, är åttonde stoppet i Söndags serie Matresan.
Franska Flandern är ett litet område vid belgiska gränsen som fransmännen aldrig brytt sig speciellt mycket om som resmål. Men förra året gjordes en komisk film härifrån ”chti”, som blev en enorm publiksuccé – och plötsligt satt ”Le Nord” på franska världskartan igen.
Från Lille räknat tar vi av rakt västerut, och är i Flandern. Men inte i gruvsamhällen eller schaktmassor, här är det lantbruk, sädesfält och endivodlingar som gäller. Här blandar man fortfarande cikoria i kaffet, men det är framför allt öl som bryggs och dricks här. Vägarna går genom byar som ser ut som medeltida borgar, alla med ett stort torg med bevaknings- och klocktorn i mitten. Och varje by har sin karneval, när de här platserna och torgen förvandlas till rena folkfesterna.
Då och då kör vi över ett berg, eller ska vi kalla det kullar?
Vårt första stopp blir Godewaersvelde där vi äter lunch. Vi träffar ägaren, Chris Mercier, som säger sig ha vikingablod i ådrorna. Men nu bär han en svart T-shirt med det flamländska svarta lejonet på gul botten. Bakom den stora bardisken, skulpterad i almträ, står gamla geneverflaskor och ölglas uppradade mot en gulnad spegel. Vita spetsgardiner hänger i fönstren, och här finns gamla kakelugnar och torkade blommor. Runt borden skrattas det och stämningen är hög i väntan på dagens rätt, ”Coq à la bière” (tupp i öl). På väggen hänger en tavla som föreställer en tullare och hans smugglarbröder.
– Mitt estaminet heter ”Blauwershof”, smugglarnas tillhåll, på flamländska, förklarar Chris. Ja, belgiska gränsen ligger ju bara fem kilometer bort!
”Estaminet”, får vi veta, är ett mellanting mellan ett kafé, en restaurang och ett ölställe. Sådana var förr alltid komplement till någon annan aktivitet. Det kunde vara specerihandlaren, smeden, bonden eller skomakaren som hade kafé och serverade öl och en matbit vid sidan av sin vanliga syssla. Ett estaminet kunde också fungera som en sorts torgplats där allting skedde – från valet av borgmästare till försäljningen av en gris.
– I en by med 200–300 invånare kunde det finnas upp till tjugo estamineter, säger Chris.

Flanderns pärla

Några vägrade låta detta kulturarv försvinna. Som i byn Watou, på andra sidan gränsen – och Lille-borna började åka dit för en öl eller en matbit. Resultatet blev att man också på franska sidan började renovera sina gamla estamineter.
Cassel är Flanderns pärla och där ligger ett av de första, ”T'Kasteelhof”. I taket hänger korgar, ölkorvar och torkade girlanger av humle och på väggarna gamla emaljerade skyltar och köksredskap. På borden ligger gammaldags träspel, gårdagens flipper. Utsikten genom panoramafönstren är fin här uppe på Flanderns ”Mont Everest” – på 176 meters höjd! De säger att man kan se ända bort till Lille i klart väder.
Ett estaminet måste fylla vissa kriterier, förklarar Bruno Caron på ”T´Kasteelhof”. Det måste främja det flamländska språket och kulturen, ge möjligheter att spela de gamla träspelen som är typiska för Flandern, ha en liten bardisk för att ta emot stamgäster, och serverar man mat måste den gynna de lokala producenterna och bestå av traditionella rätter.
Och det är tack vare den nya vågens estamineter man återupptäckt den flamländska mattraditionen.
Maträtter som ”Coq à la Bière” – tupp i öl i stället för vin, ”Carbonade”– biffkött kokt i öl, som grillats över elden innan det läggs i grytan, ”Waterzooi” – kyckling i grädde och strimlade grönsaker, ”Hochepot” – en fläskgryta och ”Potjevlesch” – liknar svensk kalvsylta men görs av en blandning av olika kött som kanin, kyckling, fläsk och kalv. Den vanligaste desserten är en ”Tarte au sucre”, ett slags paj med smält farinsocker.
Men för det mesta serveras bara en enkel planka med pastej, sylta, ost och bröd.
På toppen av ett annat berg, Mont des Cats, ligger klostret Abbaye Notre-Dame-du-Mont. En skylt på väggen uppmanar till tystnad och respekt för dem som valt att be i detta kloster – ett fyrtiotal trappistmunkar. I klosterbiblioteket, mitt bland böcker, vykort och souvenirer, säljs osten Mont des Cats som tillverkas av munkarna. Det är faktiskt originalreceptet till Port Salut, som annars tillverkas industriellt.
Munkarna har också startat en brödbutik för att dryga ut sina inkomster, de lever huvudsakligen på osten.
Det mest överraskande här i Flandern är faktskt alla ostar. Utöver den orangefärgade osten Mimolette med grå skorpa – för att kunna skiljas från sin holländska kusin – hittar vi Pavé de Cassel, Saint-Winoc d’Esquelbecq, vars skorpa är tvättad med öl och även den äldre Bergues, mjuk inuti med hård skorpa, också den borstad och indränkt med öl.
Staden Bergues, byggd i en halvmåne utefter kanalen som går genom stan, kallas ofta för ”Petite Bruges du Nord”, lilla Brygge. Lite överdrivet kanske, men den har ett stort vackert torg och ett berömt klocktorn med 50 klockor som spelar varje måndag mellan elva och tolv.
Vid torget ligger en läcker ostaffär som specialiserat sig på ostar och andra godsaker från trakten. Vid kanalen ligger ett ”Estaminet Le Bruegel”, inhyst i ett hus från 1597. Här sitter man vid långbord, äter flamländsk mat, personalen bär traditionella dräkter och från högtalarna hörs säckpipa och keltisk musik. Det är alltid fullproppat. Kom i tid, annars hamnar ni källaren. Det var just i Bergues man spelade in filmen ”chti”, det har nog gjort sitt för populariteten.
Vi besöker Denis Beck, som visar sin humleodling på sju meter höga stänger. Han visar också runt i sitt lilla bryggeri, vi provsmakar det goda ölet Hommelpap i stora sejdlar, och om vi snällt dricker upp ölet får vi ta sejdeln med oss hem. Denis öl finns bara att köpa på hans gård.
I Esquelbecq ligger bryggeri Thiriez som brygger åtta olika sorters öl, ljust och mörkt. Ölet är stark, ofiltrerat och inte pastöriserat. Deras ”La Blonde d’Esquelbecq” är en storsäljare på alla estaminet.
I Saint-Omer handlar vi choklad i lilla butiken ”Les chocolats de Beussent” som är en av de sista verkliga chokladfabrikerna i Frankrike. Bland annat köper vi chokladkorvar – ja de ser ut som riktiga stoppade korvar! – bredbar chokladkräm och härliga chokladbitar i lösvikt.

Vindsurfing och kite

Bredvid Saint-Omer ligger la ”Distillerie Genièvrerie Houlle”, en av de två sista geneverdestillerierna i Frankrike. Ända sedan 1812 destillerar samma familj enbärsbrännvin på gammalt traditionellt sätt.
Överallt här i norr ser man spår efter andra världskriget. Strax söder om Saint-Omer ligger ”La Coupole d’Helfaut-Wizernes”, en gigantisk kupolformad bunker som tyskarna lät bygga för att konstruera och skjuta i väg sina V1- och V2-bomber. Trots engelsmännens ihärdiga bombardemang av kupolen höll den ihop. Sedan 1998 är kupolen ett historiskt centrum och museum, värt ett besök.
I Dunkuerque tar vi en tur i hamnen och tittar på den tremastade ”Duchess Anne” som ligger framför hamnmuseet. Det här är en av de största hamnstäderna efter kusten.
Lite längre upp ligger det vi är ute efter – ”les Dunes”, 700 hektar sanddyner. Det är ett naturreservat där det växer sandrör och marhalm och en 15 kilometer sandstrand som sträcker sig långt upp i Belgien. Här gäller vindsurfning av alla de slag, kitesurfning och isjakter med hjul flyger fram på stränderna, men för oss räcker det med en promenad för att insupa de saltstänkta vindarna.

ELISABETH MONTGOMERY