Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

För ung för att dö

En sensommardag för ett par år sen, fick jag ett meddelande från en gammal kompis på Messenger. Han undrade om jag kunde tänka mig att hålla ett föredrag för det företag han jobbade på. Och visst kunde jag det. Vi bestämde datum, tid och innehåll och sågs sen ett par veckor innan eventet tillsammans med en av hans kollegor som också stod som arrangör.

Jag gladde mig som vanligt åt att planera och göra föredraget speciellt utformat, för arbetsgruppen jag hade blivit introducerad för vid arbetsplatsbesöket. Och när dagen kom var jag så redo jag kunde bli att presentera mitt ”Ett Vinnande bemötande”-föredrag.

Jag kom fram till konferens-centret men saknade min kompis. ”Han kanske är sen”, hann jag tänka innan kollegan kom fram och berättade att han var sjuk.
Det kan ju hända alla, men jag tyckte ändå det var konstigt att han inte också messat mig på morgonen med samma information. Jag fick en klump i magen som inte ville försvinna och bad kollegan att höra av sig senare på kvällen efter eventet när hon pratat med honom. Hon lät mig förstå att också hon hade onda aningar, det var något som inte stämde.

På kvällen mejlade hon mig precis som utlovat och berättade de dåliga nyheterna. Han hade cyklat omkull kvällen innan, och det var när de röntgade huvudet som de upptäckte tumören. Den hade väl växt långsamt utan att göra väsen av sig fram tills den nådde balansnerven, och nu var det bråttom att operera.

Jag skickade sms till honom om god bättring och fick ett kort svar utan hälsningsfras eller emoijs: Livet svänger fort

Den första operationen har följts av flera, men för någon månad sen stod det helt klart att det inte fanns mer att göra. Han visste det uppenbart själv också, och hade berättat för en gemensam god vän att han förlikat sig med ödet. Vår gemensamma vän var också på besök för någon vecka sen och tog avsked, på det hospice han flyttats till.

Hospice.
Vård i livets slutskede.
Knappt 57 år gammal.
Och igår-kväll tog det slut.

Alldeles för ung att dö, och det skapar så mycket tankar när någon i samma ålder mister livet.
Det kunde lika gärna varit jag.

Min mamma som är 82 nämner det ofta, att man inte vänjer sig vid att vännerna går bort trots att det är livets gång och helt naturligt ju äldre man blir.
” Nu är både Marianne och Margit borta, vi brukade ringa varandra på fredagarna, det är tomt”.

Det var just det vi konstaterade idag vid vårt långa samtal, vår gemensamma gode vän och jag.
Döden är definitiv, det finns inget ”sen”.
Eller jag ringer nästa vecka.
Eller vi ses i november.
Det finns ett ”sista gången vi sågs”.

Sista gången jag såg han som nu ska begravas, var han i högsta grad levande med glimt i ögat och ett konstant leende på läpparna och hade alltid ett skämt i bakfickan.
Det är också så jag kommer minnas honom.
Vila i frid.