Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Det svänger

Jag har delat min story om mitt sätt att ha covid på – vilka symptom, hur jag uppfattade det och min jämförelse med tidigare liknande sjukdomar, på blogg och andra sociala medier.
Dels har det varit skönt att skriva av sig, men också har jag fått tillbaka andras upplevelser och berättelser, och att dela dessa erfarenheter det ger en totalt bredare bild av hur viruset ter sig.
Några testar positivt men har inga symptom, andra har blivit väldigt, väldigt sjuka.
Vi har en kompis i 60-års-åldern som berättade att han varit på fyra begravningar, personer i hans ålder som dött i sviterna av covid.
Jag känner ingen som smittats och dött, däremot flera vältränade och annars friska personer som blivit väldigt sjuka. Någon vittnade om att hen planerade sin begravning, och var övertygad att det inte skulle gå vägen. Och ångesten som följde med den tanken.

För mig har det inte varit likt något annat jag tidigare upplevt.
8 dagar med 39 graders feber, 9:e dagen med 40,5 och tionde dagen 39,5 innan febern gav med sig.
Elfte dagen så svårt att andas att jag fick söka vård och få cortison.
Huden som brände, det har jag inte upplevt förr.
Inte heller att smaken förändrades så radikalt.
Den förlamande tröttheten som låg som en våt filt över den totala livslusten, och förändrade personligheten från glad-energifylld till ledsen-mörker.
Bara för några dagar sedan låg jag på soffan i en dimma som påminde starkt om den jetlag jag så många gånger upplevt, men utan hoppet att det skulle gå över.
Det var som att någon stod över mig och berättade att ”såhär kommer det vara resten av ditt liv, du kommer aldrig mer få uppleva lust och motivation till någonting, bara ligga här och titta på serier och kippa efter luft”.
Den tanken var outhärdlig, och drog mig ännu längre ner i djupet.

Men som jag skrivit tidigare, så är det ibland en god handling att pressa sig. Att bestämma sig för att INTE lyssna på kroppen på ett överdrivet sätt utan övertyga sig om att DET GÅR.
I måndags ringde jag och konfirmerade att jag hade för avsikt att hålla mina tre klasser pilates, och ångrade mig nästan genast när jag lagt på.
Jag tittade i spegeln och tänkte att jag skulle komma att skrämma iväg deltagarna, ögonen saknade all form av livstecken och kroppen hade mist sin annars starka hållning.
Det enda som stoppade mig från att ringa tillbaka igen och avboka var nåt stänk av lojalitet och möjligen en droppe ”duktig-flicka-syndrom”. Men det var ändå tillräckligt för att packa träningsväskan och köra till studion.

Första passet gick bra, under halva det andra tänkte jag ”skärp dig, börja inte känna efter nu, bara kör”, och tredje gick på viljekraften.
Men det gick. Och det kändes riktigt bra när jag kom hem att ha klarat det. Det var som att hjärnan fick en vitamininjektion och jag kunde sträcka på mig på ett annat sätt.
Vid nio var jag så trött så jag somnade och sov till 8 nästa morgon, men ändå.

I tisdags försökte jag mig på att träna själv, det gick inte alls bra.
Jag fick inte luft och fick pausa hela tiden.
Men det kommer fler tillfällen.

Igår började jag påbyggnadsutbildningen på http://www.coachcompanion.se för att bli Hälsocoach, och precis som med allt annat hade jag ingen lust alls, bara för några dagar sen. Vad skulle jag med den utbildningen till när jag ändå skulle tillbringa resten av livet på soffan, aptrött?

Men såklart innerst inne tog nyfikenheten över, FOMO- Fear of missing out, gjorde att jag ändå loggade in och deltog.
Det var jätteroligt och jag har typ längtat sen igår på att klockan ska bli 9 idag så vi ska fortsätta.

Det svänger, sa katten.
Från svart till grått till solsken.

Jag har fortfarande tryck över bröstet och andningen är ansträngd, men jag ska jobba på mitt bristande tålamod. Försöka acceptera att det tar tid och försöka acceptera att det är såhär just nu.
Inte lätt, för min självbild av att vara vältränad och stark fick sig en törn. Trots att jag varit försiktig, tvättat och spritat händerna nariga, tagit vitaminer som hjälpt immunförsvaret och så vidare – så blev jag rejält sjuk. All tid jag tränat för att bli stark, och så krymper musklerna på bara några veckor och så ska jag börja om igen…
Det är blä.
Men det är inte bara blä som det var förra veckan.
Det får jag fokusera på.