Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

När reseledarchefen kom till stan

Jag började jobba för ett norskt resebolag som heter Carpe Diem, vilket just öppnat filial i Sverige, i mars 2019.
De turer jag gjorde gick bra grundat på utvärderingarna. Inte så bra som de hade gjort om jag jobbat som reseledare i 30 år istället för att flyga, men bra för att vara nygammal i branschen, om jag ska vara lite självkritisk. Jag vilade i tanken att jag nu börjat nytt jobb för kanske sista gången, efter många nystarter inom allt möjligt de senaste 9 åren. Mina titlar var reseledare /föreläsare / journalist och pilatesinstruktör under samlingsnamnet entreprenör. (Struket var titeln flygvärdinna, men om någon undrar ”Är det du som är flygvärdinnan?” så svarar jag fortfarande ja. Bestämd form singular och det känns bra. Snart 14 års bloggskrivande har satt det där ”n:et” efter den obestämda formen.)

I år skulle jag haft grupper i Zanzibar ett par gånger, jag skulle varit i Sydafrika på safari och jag skulle haft en flodkryssning på Mosel likt den jag hade förra sommaren.
Allt låg i pipen och jag hade också packat väskan klar för Zanzibar-turen, när den blev inställd. Och som alla vet kom också de andra turerna att ställas in och jag insåg att det kanske skulle vara tvunget att trots allt skaffa mig ytterligare någon titel för att ha en inkomst. Vad det kan bli står ännu i stjärnorna.

Förra veckan fick jag ett meddelande om att min chef på Carpe Diem var i Sverige och undrade om vi skulle ta en fika.
Självklart ville jag det, jag får alltid energi av dessa unga drivna människor som offrat massor av tid på att komma dit de är idag istället för att spela spel och titta på Netflix-serier halva nätterna. Han har jobbat hårdare än de flesta och hans ambition har tagit honom till flera drömjobb. Men åter igen, det handlar inte om tur. Tur är det om man vinner på Lotto, att kunna jobba med sitt intresse handlar om tusentals timmar nerlagd tid att bli bra på något.

Vi tog en fika och därefter tog jag med honom till Studio Pilates och kommenderade honom till Reformern, en av apparaterna. Han som normalt är äventyrare och fjällvandrare borde testa det här tänkte jag.
Han protesterade milt med förklaringen att han inte hade några träningskläder men jag tyckte inte det spelade någon roll. ”Bara testa lite!” sa jag och han accepterade.

”Tycker du har ändrat ansiktsfärg” sa en av de andra instruktörerna, och det är lätt hänt. Det är inte alls så enkelt och lätt som det ser ut, ska sägas.

Carl sa att så snart det öppnar upp igen så vill de ha mig tillbaka som reseledare.
Det gjorde min dag.
Jag höll annars på att tappa sugen där ett tag.

Undrar förresten vad alla tappade sugar kostar samhället.
Alla företagare som inte orkar starta om efter eventuell konkurs, alla potentiella företagare som avstår att satsa. Alla anställningar som inte kommer finnas, alla ungdomsjobb som gått upp i rök och alla skattepengar som saknas som följd.
Var ska staten få alla pengar ifrån att försörja alla?
Socialism i all ära, men det måste ju komma in pengar för att det ska finnas något att fördela?
Det finns ingen stapel hos statistiska centralbyrån som beräknar tappad arbetslust, det finns bara antal konkurser och arbetslöshet.

Jag tycker uppförsbacken är brantare än den nånsin varit och motvinden är stark, men upp kommer jag förhoppningsvis.
Om inte till toppen så åtminstone en bit, och det är bättre än många som blir liggande utan att förmå resa sig alls.
Så länge det finns idéer och drömmar finns det anledning att stiga upp på morgonen tänker jag.