Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

De har fått sina uppsägningar nu

Jag läser inläggen på sociala medier och det känns så otroligt futtigt att sammanfatta deltagandet med en ledsen emoij.
En rund cirkel med en tår under ögat.
Hur i hela världen skulle det kunna göra rättvisa till hur det där brevet om uppsägning känns hos någon som haft flyget som hela sin existens?
Alla anställda efter 2003 på Köpenhamnsbasen, har fått sitt brev idag. Och det finns ingenting att göra eller säga mer än att det är många drömmar och liv som gått ner på knock-down.
Svår huvudvärk, bruten näsa och tinnitus i ett och samma slag.

En annan nära vän som jobbat indirekt i resebranschen, skrev ett sms i förra veckan om att också hon fått sin uppsägning. Hon hade varit permitterad ett tag, men någonstans fanns hoppet att det kanske kunde vända. Kanske hon skulle få vara kvar, kanske hon skulle ta tåget till jobbet som vanligt igen och borsta dammet från skrivbordet och trycka på start-knappen på jobbdatorn.
Tanken att det inte skulle bli så var såklart verkligt, men i det vakuum som uppkom under permitteringen var det ju inte heller läge att söka annat. Tillbaka? Uppsägning? Nytt jobb? När? Hur?
Ovisshet är också förlamande på nåt sätt, om man inte vet om man står på A eller B är det svårt att ta ställning till hur långt hoppet blir till C.

Jag har levt i ovisshet många perioder sen 2012 när SAS hade kris och jag bestämde mig för att ta tjänstledigt. Studier och jobb och utbildningar har avlöst varandra planlöst.
Om någon frågade: ”Vad gör du om 5 år från nu” så log jag lite nervöst för jag hade inget svar. Inget tydligt mål, ingen utstakad väg.
Och det säger ju alla att man bör ha?

Därför kan jag heller inte ge ett konkret råd eller något pepp som får det att kännas bättre när vännerna hamnar i ovisshetens plågsamma väntrum.
Jag vet hur det känns, ja, men klyschorna om att det väntar något annat bättre om hörnet eller att det bara är att ta nya tag…nä.

Ibland är det skönt med folk som är omåttligt positiva och alltid ser glaset som halvfullt, men någon gång ibland är det också skönt att någon säger:
Livet suger. Det är orättvist och du förtjänar bättre.

Först när det är sagt och konstaterat kanske det finns ork att torka bort tårarna från kinderna, måla ögonfransarna, koka en kopp kaffe och sätta perspektiv på situationen. Att kunna titta på flygplanen i luften utan att känna en klump i magen.

Det blir inte som förr igen.
Men trots allt så vet ingen exakt vad det blir istället.
Kanske, kanske, blir alternativet okej det också?
Dagens ord får bli: TILLIT