När jag gick grundkursen att bli flygvärdinna en gång i tiden, både på Pan Am och på SAS, fick vi se samma utbildningsfilm i delämnet ”Decompression”.
Testet- som hade filmats i utbildningssyfte- innebar att en grupp människor sattes i en kabin som utsattes för syrebrist, och se hur de reagerade på att göra enkla uppgifter som att lägga en kortlek i nummerordning efter färg.
Allt medan den digitala klockan i ena hörnet smattrade av tiondels sekunder som blev till sekunder som blev till minuter såg vi hur en efter en tappade fokus. Det tog längre och längre tid för dem att komma fram till att 5 kom efter 4. De var övervakade utifrån och när passiviteten blev längre än några sekunder, fick de hjälp med att sätta på en syrgasmask. Något som de annars var instruerade att själv fixa när/om de upplevde att de behövde det.
Nästan ingen tog initiativet att ta på sin mask. Antingen för att de ville visa sig starka och ”vinna tävlingen” eller blev de förvånade över att de hade upplevt sig själv fokuserade även när filmen visade att de höll på att bli medvetslösa.
Lärdomen i testet var uppenbar: ta på din egen mask själv innan du hjälper andra. Annars kan du riskera att bli medvetslös innan du får en chans att hjälpa.
Dottern kom hem igår, universitetet är stängt och hemtentan kan hon jobba på var som helst. Hennes kurs på SAS i juni är inställd på obestämd framtid och restaurangen hon jobbar på har skickat hem alla timmisar.
Den osäkra situationen för oss alla gjorde att vi satt och pratade till klockan 01 i natt.
Å ena sidan var vi glada att vi trots allt klarar oss en tid på sparat kapital, att vi inte slösat bort pengarna på spel eller chips-och-läsk.
(Jag konstaterade också att det var tur att jag inte köpte det där cafeét som var till salu i höstas. Och jag tycker så väldigt synd om paret som gjorde det, som lånat pengar och renoverat och satsat allt på sin dröm. Jag hoppas de inte går i konkurs innan de hinner ny-öppna. Det caféet har alltid funnits och varit ett vattenhål för många skåningar som hemestrat.)
Vi kom också att prata om jobben och företagen och hur de påverkat våra barns barndom.
– Det var vi som kom först till dagis och som hämtades sist. Jag tycker synd om den stackars pedagogen som fick sitta där i flera timmar efter att alla gått hem och passa oss, sa hon.
Min bild är lite annorlunda, såklart.
Jag jobbade deltid i många år när barnen var små, och mitt främsta minne är snarare att vi hade mer tid än andra generellt och att vi kunde resa och ha kul fritidsintressen. En förutsättning för det var pengarna, som kom in genom jobben.
Å andra sidan drabbades vi av en viss uppgivenhet: att allt vi gjort, alla timmar vi lagt ner, hela livsverket för Tony och hela mitt livsverk – på kort tid riskerar raseras.
Alla sömnlösa nätter, alla risker med att låna och satsa, alla timmar av studier och upp-och-ner-gångar i konjunkturerna…
Bidde det inte ens en tumme, bidde det inget alls?
Hade rätt häst för mig att satsa på, varit sjuksköterska istället för flygvärdinna, så här med en titt i backspegeln?
Jag känner också frustration och ilska över att småföretagarna och egenföretagarnas liv och överlevnad inte finns på kartan. Flera har nämnt historien och tidigare kriser och att självmordsstatistiken bland egenföretagare då skjutit i höjden. De lämnades åt sitt öde och såg ingen annan utväg. Ska det bli en upprepning av den historien i den här krisen? Ställer vi liv mot liv nu?
En annan artikel fick mig att gå i taket, den handlade om ”pengakåta entreprenörer” och att ”marknaden” minsann inte kunde rädda världen nu. Den delades av en av vännerna på Facebook.
Jag undrade om den musiker som delade artikeln någon gång hade gjort ett gig för svarta pengar istället för att betala hälften till Skatteverket, och om det i så fall möjligen också handlade om pengakåthet? Eller köpt en lott kanske? Låg insats och chans att vinna storkovan utan att jobba för det?
Alla är kåta på pengar.
Vare sig du har eller inte har, pengar måste vara en drivkraft för överlevnad.
Om du inte har pengar och inte har det som drivkraft förlitar du dig på att någon annan har pengar som drivkraft, så att du ändå kan få.
Nu finns det färre någon annan, och kanske var det därför som statsministern nämnde ordet ”ansvar” sju gånger igår?
Idag läste jag detta citat:
”Someone asked me: ‘Aren´t you worried about the state of the world?’ I allowed myself to breathe and then I said: ‘ What is most important is not to allow the anxiety about what happens in the world to fill your heart. If your heart is filled with anxiety, you will get sick, and you will not be able to help’. ” – Thich Nhat Hanh
När jag är frisk, kan jobba och tjäna pengar- så har jag överskott på fysisk, själslig och ekonomisk kapacitet. Då kan jag vara till större hjälp i världen.
Som företagare och privatperson kunde jag sponsra, dela med mig och vara en resurs utan att behöva ta betalt för allting.
Idag när allt står stilla har jag inte samma resurser längre.
”Ta på din egen mask innan du hjälper andra”.
Med masken på kan jag gå runt i kabinen och hjälpa andra att få på sina masker, servera ett glas vatten och ge en vänlig klapp på axeln.
Åtminstone fram tills mitt syre tar slut.
Vad gör vi då, i så fall?
Om/när mångas syre tar slut samtidigt, vilken effekt får det?