Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Vi kanske uttrycker oss för positivt?

Jag har funderat många gånger på vad anledningen var att det gick för långt med min rygg och nacke. Varför jag inte fick hjälp tidigare trots att jag sökte flera gånger.
Tony har problem med sin rygg också sen länge, och trots att han tränar får han regelbundet ryggskott, så något fel är det.

Förra veckan hade han så ont att han fick stödja sig på krycka. Han jobbar som vanligt, det är mycket som ska fungera och många som är beroende av honom.
I tre dagar kunde han knappt röra sig, han kunde hjälpligt ta sig upp ur sängen och att sitta var omöjligt.
Han tog starka tabletter för att få lite paus i smärtorna och efter viss påtryckning från mig ringde han läkaren. Jag hör honom säga:
– Ja hej!! Jag heter Tony och jag har lite ont i ryggen.

Bredvid stod jag och gapade lite förvånat.
”Lite ont i ryggen”?. Var inte det en underdrift när han i stort sett var krypande?

Jag viskade ” säg som det är!” och då lade han till ”ja, alltså, jag har rätt ont faktiskt och vill bli undersökt”.

Då tänkte jag på hur jag själv uttryckte mig när jag sökte för samma sak.
Och kom på att jag nog också förmildrade hur det kändes.
Inte ska man gnälla, inte ska man söka vård i onödan.
Nämen, ja, jo, det känns lite, det gör det ju, men det finns ju många som har det värre…

Och hur ska en läkare veta hur ont det gör eller hur smärta känns om patienten inte själv ger uttryck för det?
Hur kan en läkare bedöma om någon överdriver, och hur vet den om patienten underdriver?
Är det en nackdel att vara positiv liksom?

(Han har varit på MR nu och får svar inom någon vecka).