Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

En present jag blev väldigt glad för

Konstigt det där, vad det är en uppskattar mest när det kommer till gåvor.
Det är inte att jag är otacksam på något sätt, jag blir alltid glad över en present och att någon ansträngt sig för min skull. Men vissa presenter blir ändå mer betydelsefulla därför att de har en innebörd. Priset på presenten står heller inte i relation till känslorna för den.

Jag föll pladask för Tony en gång för att han skickade ett blomsterbud med EN röd ros.
Att skicka den kostade mångdubbelt mot vad själva rosen kostade, och jag tänkte att det var så fint. Hade han skickat 50 hade jag tänkt att han var en slösig person, eller att han trodde jag blev imponerad av överdådighet.

Jag har fått många fina gåvor av mina föräldrar. Men det jag har ett speciellt hjärta för och känner innerlig glädje över är ett vykort jag fick på posten av min mamma när jag hade läst till journalist.

Jag hade drömmen i många år att göra det, jag fick ta omvägar från min första plan och jag kämpade hårt med att plugga kurser på universitetet parallellt med flygjobbet.
Sen tog jag tjänstledigt, vilket kändes rejält i plånboken och på pensionskontot, och pendlade till Stockholm för att läsa till journalist.

Vykortet har suttit på kylskåpet i flera år:

Politiker brukar säga ”stolt men inte nöjd”. Med betydelsen att det alltid finns mer att göra och utföra.
Och visst är det så, nyfikenhet och drömmar håller hjärnan ung. Det är jag övertygad om.
Men när jag tittar tillbaka på de intensiva åren när tårarna ibland rann av ren utmattning, när en hemtenta plötsligt försvann i cyberrymden när jag klickade på Skicka och inte gick att hitta igen (lämnade till och med in datorn till datadoktorn men den var väck, vet inte vad jag gjort). När jag satt på hotellrummet och pluggade medan de andra i besättningen var ute och käkade ihop. När jag inte kunde sova för att stressen var så påträngande och jag kände mig som världens mest egoistiska mamma (undrar om män i samma situation känner att de är världens sämsta pappa?). Men nu när jag tittar i backspegeln så tillåter jag mig att känna en viss stolthet.

Unionens a-kassa skriver igen och ska ha kontrolluppgifter och intyg och jag vet inte vad.
Min ersättning från dem på 4700:- i månaden, som de grundade på mitt företag (med 0:- i inkomst) inte på min anställning (där jag hade ca 25000:-) var alltså minst möjliga ersättning de alls betalar ut. Nu vill de fastställa min ersättning som tidigare var preliminär, så jag får behålla de få kronorna jag fick av dem innan jag bestämde mig för att bli egenföretagare på heltid.

Att sitta med mejlväxling och hitta efterfrågat material tar tid. Handläggaren får något att göra på sin arbetstid, och får nog en hyfsad lön för det. Kul för henne. Jag tar av min tid där jag hade kunnat jobba istället så jag fick in pengar i min kassa. Tråkigt för mig.

Jag är förbannad på vårt trygghetssystem som inte är till för alla, jag känner mig grundlurad av fack och a-kassa som sålt på mig ett luftslott.
Men jag är inte bitter.
Jag läser mitt vykort och jag tittar mig omkring och känner pirr i magen.
Så roligt jag har, vad mycket jag har fått lära mig, vad kul jag har i jämförelse med handläggaren som vänder papper och skriver mejl.
Jag hade inte velat byta, varken för lönen eller pensionspoängen.

Och igår fick jag ett telefonsamtal från en person som sa” korka upp champagnen”.
Jag berättar mer när jag kan.
Blinkblink.