Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Årskrönika och resorna 2019

2019 startade ut med en reseledarkurs i Oslo.
Jag åkte dit med magen full av fjärilar eftersom jag glömt det mesta från senast jag jobbade som reseledare, och jag redan hade fått mig tilldelat min första tur. Hur skulle jag klara att leva upp till förväntningarna?

Jag träffade mina kollegor, de flesta erfarna och helt underbara personligheter. Jag kom ihåg att jag tänkte att det är synd att vi aldrig kommer jobba ihop. Reseledaryrket är ju till skillnad från flyget mer ensamt. Det är kul att hänga med resenärerna, men själva jobbet och ansvaret ska inte de alls bry sig om. De är ju på semester.

Direkt från Oslo flög jag till London för att tillbringa några dagar med Tony. Vi har inte så mycket tid ihop och hemma jobbar vi ofta i varsitt rum om han inte är på kontoret eller på möte.

Vi kollade Lion King och Wicked (Lion King var magisk, Wicked hade jag stora förväntningar på men blev besviken. Den var ok men inte mer än så).

I mars var det dags för den nya karriären att ta fart.
Veckorna innan hade jag förberett mig genom att läsa allt jag kom över om Kenya, och när jag inte tränade pilates läste jag reseledarrapporter och surfade på nätet för att hitta all nödvändig fakta.
Det var inget måste att berätta att det var första gången på länge som jag var i Kenya, men jag ville ändå att resenärerna skulle veta att jag inte kunde svara på frågor om det fanns vattenkokare på hotellen eller hur det såg ut Nairobi nationalpark.
Alla reseledare upplever ju första gången på ett resmål någon gång, och det är bara att vara på tårna lite mer. Inte lämna saker åt slumpen som går att kolla och fråga kontoret 100 frågor om det behövs.

Första gången handlar det om att gå utanför sin egen comfort zone, att ta tjuren vid hornen och göra sitt allra bästa med de förutsättningar som finns. Stoppa ner lite mod i fickan och gå ut på scenen liksom.

Flera olika safari och sedan Mombasa med utflykter, det var en ljuvlig resa.

I april och maj höll jag föredrag, jag var bland annat i Visby och Eslöv och på lite andra ställen runt Sverige.

Mamma fyllde 80 och födelsedagen firade vi på Ven:

Sommaren tillbringade vi i Blekinge skärgård och så var jag på Sweden Rock för första gången i mitt liv:

Nästa resa gick till Öland, vår son skulle springa ett ultramaraton där. Vi körde mellan kontrollerna och tog en paus på stranden medan han sprang mil efter mil. 5 mil är jättelångt, och dessutom var loppet ett resultat av ett vad. Han slog vad om att han skulle fixa det trots att han aldrig gjort ett så långt lopp tidigare. Och han kom i mål. Något sliten och mörbultad, men ändå.


Också svärmor fyllde 80, och hennes dag firade vi på Särö:

Sen var det dags att börja planera för min nästa tur som reseledare, den gick till Strasbourg och en flodkryssning på Rhen:

Den följdes av en vandringsresa till Slovakien, där jag var reseledare för en svensk grupp för första gången:

Därefter åkte vi till Polen, vi var bjudna på ett tredagars polskt bröllop, helt fantastiskt:

Nästa resa gick till Mallorca, där var vi på semester med goda vänner. Vi hyrde en finca och njöt av fint väder och god mat.

När jag kom hem packade jag väskan för att bege mig på flodkryssning igen:

Och nu senast i november var det dags för Kenya en andra gång i år:

Vi sitter i detta nu och planerar en resa nu i januari.
Eftersom vi fyller 55 tänkte vi unna oss att fira den på något trevligt resmål, utan att låta pengarna rulla alltför fort.
Vi dammsuger nätet efter bra restips och gärna på ett ställe vi inte varit förut.

I mars ska jag iväg igen som reseledare till Zanzibar, och 3 resor till är inplanerade om jag lever och har hälsan.
Kanske det blir någon till.

Det finns många drömmar som aldrig slår in och det finns många platser på min bucket-list jag kanske inte hinner se innan jag är för gammal eller sjuk att resa. Men just nu är jag fortfarande mitt i livet och jag har fått en fantastisk chans att jobba med det som också är mitt största intresse.

Jag tar ut en löjligt liten lön i jämförelse med vad jag hade på SAS, men jag bestämmer över mig själv och får jobba med allt jag tycker är kul som resor, pilates, att skriva och att hålla föreläsningar.

Allt kan ändras imorgon.
Jag kan få en dödlig sjukdom, bli påkörd av en full bilist eller få en stroke.
Men just idag är jag stark, levande och glad att ha möjligheten.