Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Medlem i gruppen ”Vi som aldrig blev valda till Lucia”

Äsch, det finns inte någon sådan grupp på Facebook. Men OM det funnits hade den säkert haft många medlemmar och många känt sig träffade.

Jag har gått i luciatåg genom hela min uppväxt, i grundskolan, scouterna och på gymnasiet. En gång var jag nära att bli vald till klassens lucia, jag kom tvåa. Jag röstade inte ens på mig själv utan på hon som kom etta, för innerst inne visste jag att hon skulle ta hem det.

Jag fick 4 röster, det räckte till en andraplats.
Trean fick en röst.

I Helsingborg har man från i år slutat att rösta fram Årets Lucia, kronan vandrar runt bland kandidaterna:

https://www.hd.se/2019-12-09/lucia-skrotas-i-15-skanska-kommuner

Själva rubriken gav troligen läsarna hicka, och nätupplagan fick möjligen två miljoner klick på en halvtimme. VA? Ska Lucia skrotas??
Får vi inte ens fira Lucia längre i det här landet??

Jag var en av de två miljonerna (eller 20 000 eller hur många klick det nu egentligen var) som läste om nymodigheterna och reagerade. Jag tänkte på tiden som förändras och att det är en god idé att känna efter på vilket sätt. Inte dra förutfattade slutsatser även om det ligger nära till hands.

Att bli vald till Lucia har ju alltid varit en form av hedersuppdrag, men om vi tittar lite djupare i den kulturella traditionen så finns det kanske saker med den traditionen som inte är särskilt tidsenligt längre.
Vilka är kriterierna, exempelvis? Bra gener och ett skönhetsideal som gäller just nu.
”Hade vi röstat fram Lucia på 1700-talet hade hon varit blek och fet” som Tony uttryckte det.

Hur ofta röstar vi fram lucior med synfel, en lucia med glasögon?
Lucior med ultrakort rosa hår?
Lucior med tatueringar på halsen?

Kommer du ihåg när ett varuhus hade en reklam med en liten färgad kille med luciakrona på huvudet? Kommer du ihåg vilket liv det blev? Jag kanske inte förstod den djupare innebörden av den reklamen, jag tyckte den var gullig och jag kommer ihåg varuhusets namn. Då hade den väl fyllt sitt syfte att bryta genom bruset?

När föreningarna skrotar Lucia finns det enligt artikeln en anledning:
Det finns inte tillräckligt med intressenter av barn och unga som orkar eller vill eller har lust att träna efter skolan, gå upp några tidiga morgnar och lussa eller klä ut sig i vita linnen eller till pepparkakor. De anser inte att traditionen är av värde att bevara och därför ta av sin dyrbara tid till detta. Det finns andra aktiviteter de hellre lägger tid på, även om mormor och farmor sett fram emot att ta 250 bilder och spela in en liten film att visa på nästa pensionärscafé och känner sig kränkta.

Och nä, det är inte muslimernas fel att Ludvig och Wilma tackar nej. De har inte tagit över eller förbjudit denna tradition.
Det bara hände att ungarna över tid inte tycker det är lika viktigt som vår generation, med Lusselelle och Godermorgon och Kalle Anka med ada-pappa-pappa-pappa-padeja.

Jag älskar Luciadagen och ställer klockan för att inte missa Luciamorgon.
Jag intar frukosten framför tv:n och sjunger med lite i En sockerbagare det bor i staden.
Jag har ett lucia-linne med rött band hängandes i garderoben.
Kanske ordnar jag en omröstning ikväll och låter Tony rösta fram Ramlösas lucia.
Det ska bara finnas en kandidat.


Här en träning i skolan 1984 inför ett luciatåg, där jag också var tärna 😉


Älskade också ungarnas dagislussefirande med barnbakade lussekatter (man garanterat blev förkyld av) och lucialinne och tomtekläder som bara varade ett år för nästa år hade de växt ifrån dem. PS. Den lite för stora tomtemössan på sonens huvud sydde jag i slöjden för längesen. Den har jag också fortfarande kvar i nån låda i källaren).

PS. Glöm inte att om 25 år kommer Wilma, Ludvig, Liam och Agnes ha sina utmaningar och ifrågasättanden, när deras barn gör annorlunda än de alltid gjort.