Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Jag klippte mig som Marie

Det var 80-tal och min pojkvän och hans bästa polare Tony, undrade om jag hade lust att hänga med till Helsingör eftersom Tonys faster skulle spela där med sitt band.
Fastern Marie sjöng ”Here comes the sun” och jag tänkte att hon hade en magisk röst, den där tjejen.

Det var ungefär det jag minns från kvällen, det var på den puben jag hade min första, enda och sista fylla i mitt liv. Jag drack öl, och spydde på färjan hem. Jag fick också be pojkvännen stanna bilen någonstans mellan Helsingborg och Klippan för att tömma magen på det sista av alkoholen jag inte alls borde druckit.

När jag kom över LP:n med Ännu doftar kärlek, spelade jag den så många gånger på repeat att till och med pappa reagerade och undrade om det inte fanns fler spår på skivan som var värda att lyssna på. Jag lärde mig till och med ackorden på gitarr, och satt på flickrummet och hittade tonerna.
Åh jag önskar du finns kvar när solen stiger.

Tony ringde mig en dag, jag hade bara haft mitt körkort i några veckor, och undrade om jag kunde köra till Åstorp för hans faster skulle komma med tåget och han hade ingen bil. Jag hämtade upp Tony med min lilla Opel Corsa och körde mot Åstorp, när jag plötsligt stelnade till.
-Faster? Menar du Marie? Marie Fredriksson?
Det menade han.

Vi hämtade henne och jag blev så starstruck så jag körde i tvåans växel i flera kilometer.
Där satt hon, i mitt framsäte, och jag fick inte fram ett ord.
Inte ens att jag älskade hennes musik. Ingenting.
Jag vågade inte ens fråga om autograf.
-Tack för skjutsen!
– Eh. Ja. Tack själv.

Min första idol.
Hon var en förebild, någon att se upp till.
Jag kunde alla texterna utantill och jag försökte efterlikna hennes frisyr. (Här på väg till en maskerad):

Hade jag haft en platt-tång hade jag säkert lyckats bättre:

Förra veckan rann tårarna för Tim, denna veckan rinner tårarna för Marie.
Ingen av dem kände jag personligen, och ändå är jag så djupt berörd.
Vissa människor gör helt enkelt ett större avtryck i världen.

Maries musik var som en omhuldande famn genom den jobbiga tonårstiden.
Tack Marie för all tröst din musik gav mig och allt hopp den för alltid ger.
Åh jag önskar du fanns kvar, när solen stiger.

Vila i frid.