Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Jag vet vad du saknar, svarade hon.

Igår flög jag till Stockholm på möte, och fortfarande tittar jag lite avundsjukt på mina gamla ex-kollegor, i sina fina uniformer.
Besättningen stod i gaten och väntade ihop med oss passagerare, på att planet som skulle ta oss till Stockholm skulle landa. De skrattade och verkade ha kul ihop.

Den där samhörigheten mellan kollegorna på flyget var speciell, den var självklar då och jag tror att jag tog den för given. Men trots att jag har haft fantastiska och underbara kollegor sedan jag slutade flyga, så är det inte riktigt samma ändå.
Det där att vi inte kände varandra, och ändå lyckades skapa vänner och djupa möten bara genom att vistas ihop i några timmar i det där plåt-röret…unikt.

På vägen hem sprang jag på en ex-kollega jag flugit med flera gånger och dessutom flög med som passagerare bara för några veckor sen. Vi skulle med samma plan. Jag skulle hem efter mitt sammanträde, hon veckopendlar till Skåne men har bas i Stockholm.
Vi såg varandra och vinkade glatt och vi fick också chans att byta några ord och kramar. Carina är en sån där person som ser glad ut även om hon inte skulle vara det, och som sprider god energi på långt håll. Ett gott kort möte som gjorde mig glad.

Jag satt och halvsov på vägen hem, styrelsemöten är vanligtvis intensiva och det är nödvändigt att vara ”på”. Lyssna noga, ställa frågor och förstå. Ibland är terminologin rena grekiskan och det är inte för mina kunskaper i ekonomi/juridik jag en gång blev invald.
Så på planet är det skönt att bara sitta, utan mobil och utan nåt att läsa. Bara blunda och varva ner.

Pursern kom med vagnen och samlade in skräp, och våra blickar möttes. Jag log lite grand igenkännande, och hon gjorde detsamma.
– Jobbar du här, undrade hon.
– Inte längre, men har gjort, svarade jag.
– Är det du som skriver bloggen? undrade hon.

Jag nickade till svar och lade till: ”Jag saknar er”.
– Jag vet vad du saknar. Men det är tufft nu.

Jag nickade igen.
För jag vet vad som är tufft, jag följer ju vänner och ex-kollegor på sociala medier.
Det jag saknar är de där samtalen i gaten och ombord, jag saknar kramarna och härlig energi. Men jag vet såklart att det bara är en del av jobbet. De andra delarna: hård schedulering, standby-tjänst, omöjligheten att påverka sin arbetstid/fritid – de delarna tycker jag är skönt att inte behöva förhålla mig till längre.

Min dotter ringde mig häromdagen och berättade att hon sökt jobb som flygvärdinna.
För precis 30 år sen gjorde jag själv detsamma, och gick då innan jul i väntans tider på att få svar.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att hon kommer in.
Hon hade passat så bra, hon är ett naturbarn när det kommer till att ge bra service och få gäster att känna sig välkomna.
Uppenbart är det yrkets fördelar och goda sidor jag pratat mest om här hemma under hennes uppväxt;)

Håll tummarna att hon kommer in.
Och att du i så fall får flyga med henne.