Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Blev uppläxad och det förtjänade jag

En av de här killarna dök upp vid ett stopp vi gjorde längs vägen. Han stod där i slitna kläder, frågade var vi kom ifrån- på perfekt engelska- och tackade så mycket för de dollar han fick av gästerna.
Inom en minut dök hans kompisar upp och ville också ha ”treats”, och de fick de också.

En annan dag åkte vi tuk-tuk från mataffären med en kille, och betalade det gängse priset 50 KES per person, för turen.
När vi kom fram erbjöd han sig att köra oss till Kongo River på en liten sight-seeing-tur under eftermiddagen. Jag frågade vad det eventuellt skulle kosta, men fick inget svar. Det skulle vi diskutera när vi sågs, sa han.

Jag erbjöd gästerna möjligheten, och såklart frågade de mig vad priset var för denna lilla utflykt.
Jag sa att han inte ville prata pris men att min uppskattning var ungefär 200 KES t/r (20:-).
Jag hade lagt till honom på WhatsApp och bestämde tid, mötte upp med två av gästerna och så började ”förhandlingen”.
3000 KES ville han ha i utgångspris.
Alldeles för högt för insatsen, vi diskuterade oss fram till 1000 för oss alla, alla verkade nöjda och åkte vi iväg.
Stället var fantastiskt:

Jag och vår chaufför William: (ps jag agerade också väskbärare och kamerahållare, vad gör man inte för att gästerna ska ha det bra, haha;))

På platsen låg också ruinerna av den äldsta moskéen:

Under trädet satt två äldre män som erbjöd sig att guida oss runt bland ruinerna och också komma in i den nyare moské som var uppbyggd. Vi tackade nej eftersom vi inte hade med oss tillräckligt med kontanter att betala för tjänsten, men tackade så mycket för erbjudandet.
Det var inte svaret de ville ha, så istället pratade chauffören med oss om att vi ändå var tvungna att betala dem för att vi ”hade tagit bilder på stranden” och att de skulle ha ersättning för att de ”städade stranden varje dag”. Vi gav dem några hundra KES och bestämde oss för att vi var klara.
Turen dit hade tagit 5 minuter, inte 15 som chauffören sagt, så på vägen hem frågade en av gästerna om vi möjligen kunde stanna till hos en lokal konstnär. William parkerade sin tuk-tuk och vi tittade på mannens konst:

Fina saker, och en av gästerna undrade försynt om ungefärliga priser? Ungefär vad kostade en liten tavla, en mellanstor eller den största? Hon ville veta om det alls skulle finnas chans till att mötas eller prisläget var för högt.

– Bara säg vilken du är intresserad av så kommer vi överens, svarade han. Vad vill du ge för den?

Hon ville såklart inte riskera att förolämpa honom, varför hon inte ens ville starta en förhandling. Då blev han förnärmad av att hon inte ens ville diskutera, nu när vi stannat till och allt. Vi hade ju dessutom haft mage att fotografera honom och hans verk (kan hålla med, det var onödigt), vad skulle vi betala honom för det?

En helt klassisk kulturkrock i all sin glans låg till allmän beskådan. Låst läge. Ingen kunde ta nästa steg.
Så nästa steg blev istället för förhandling att vi tackade så mycket och gav ett halvt falskt löfte (vit lögn) att komma tillbaka när vi hade pengar med oss. Vi konstaterade att det där med kulturella diskrepanser ger många frustrationer när vi innerst inne bara vill att det ska vara trevligt och ha goda möten.

Vi blev avsläppta utanför hotellgrindarna, och då kom nästa fråga, av William:

– Det är bara en fråga, men har ni lite pengar också till min mamma? Och dessutom, så gjorde jag ett extrastopp hos konstnären. Det är bara en fråga… men jag vill ha lite kompensation för det.

Vi sa tack så mycket och gjorde bedömningen att 1000 KES för 10 minuters körning var rätt hyfsat betalt trots allt, så vi vinkade och sa hejdå.

Det kan upplevas påträngande, att ständigt vara utsatt för tiggeri. Dels för att människan innerst inne är snäll och välvillig och vill ge, det är min fasta övertygelse, men behovet är oändligt. Ju mer en ger ju större verkar frustrationen vara att det inte förändrar något?
Dels också för att många verkar tro att vi västerlänningar har oändligt med pengar, att det inte finns någon förståelse för att turisterna jobbat kanske i flera år för att alls kunna resa.

Tiggeriet kan göra en avtrubbad, och istället slarvig i bemötandet.
Det är inte bra, som människa ska en alltid göra sitt absolut bästa när det kommer till att bemöta andra.
Jag failade en av dagarna.

Vi stod ett gäng i en butik i Ukunda, i en av de klassiska turistfällorna som säljer tunikor, hattar och väskor till överpriser.
Det är som sagt kutym att pruta, och så småningom kommer man överens eller lämnar butiken och går till grannen.
Vi frågade om priset, var och en, på klänningarna som föll oss i smaken.
När det angivna priset var alltför högt sa jag:
– Sorry, I’m poor…

Då tittade biträdet mig i ögonen och sa:
-No, you’re not poor.
Hon dröjde kvar blicken.

Jag skämdes. Hon hade ju rätt.
Jag önskade att jag inte sagt något alls.
-You have eyes to see, ears to hear and legs so you can walk. Don’t say you are poor.

Jag tänkte börja förklara mig men hittade inte orden. Så jag svarade istället:
-You are right.

För det hade hon.

Jag kommer hem till mitt överflöd.
Jag har en frys och den innehåller mat.
Plattan på spisen blir varm av en vridning, jag behöver inte samla ved och göra upp eld.
Min tvättmaskin tvättar kläderna och torktumlaren torkar dem.
Jag har pengar på min pensionsförsäkring.
I källaren står mormors gamla servis jag aldrig använder eftersom den inte kan diskas i maskin.
Backen med sommarskor står undanstoppad och snart ska jag plocka fram alla julsaker som ska pryda mina fönster (måste sortera ut den någon gång, hur många adventsstakar behöver jag egentligen?).
Räkningen för elen är betald och jag har just smort in kroppen i någon lagom dyr body-lotion som skulle motarbeta celluliter.
Punktpunktpunkt.

I en annan del av världen bor man såhär:

Köket, på barnhemmet vi besökte:

Den resa som gör störst avtryck, är trots allt den inre.
Den som sker inom oss och som skapar en medvetenhet och därpå en förändring på något sätt.
Det är den bästa anledningen av alla, att resa.
Och kanske fråga sig:
Vad kan jag som liten droppe i havet göra, som förändrar något till det bättre, för någon annan? Vad gör bäst för flest?