Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Är det hela sanningen?

Såg nyheterna ikväll, om en ex-kollega som blivit av med jobbet för att han anmält att han var Unfit for flight.
Det var i alla fall så fallet framställdes.

Tony frågade mig:
-Men vad tror du? Tror du inte det finns mer till historien? Det måste väl finnas mer på killen och så är detta ett svepskäl att bli av med honom?

Det i hemlighet inspelade samtalet ger ju sken av att det är just den anledning han anger, men det brukar alltid finnas flera sidor av ett mynt.
Jag vet av erfarenhet att folk faktiskt skriver den här typen av rapporter då och då, och om det var enda anledningen borde det finnas fler som hade varit med om detsamma?

Anledningen att skriva en rapport är att OM det skulle hända en olycka, och det kom fram att någon av besättningsmedlemmarna exempelvis inte fått sova (kanske för att det varit full fest hela natten i hotellrummet bredvid?), eller annat som kunde påverka förmågan att utrymma ett plan- så är det den enskildes ”fel”. Den kommer då personligt stå till svars för haverikommissionen för att inte ha tagit ansvar. Alltså är det en skyldighet att göra just det.

Alla jag känner som jobbar eller jobbat på flyget är OTROLIGT tåliga människor. Det är tidiga morgnar, nattflygningar, långa arbetsdagar. Jag är imponerad över hur skärpta folk är trots att de inte sovit, eller sovit dåligt en längre tid. Jetlag är dessutom påfrestande.
Så om någon skriver en rapport, då finns det verkligen anledning. Tänker jag?

Jag har själv skrivit en gång och en annan gång gick jag hem från en flygning av denna anledning.
Den flygningen kommer jag ihåg väldigt väl, för det var i oktober 2001 och dagen innan hade jag mist flera kollegor i Milano.

Jag flög olycksdagen.
Efter London flög jag inrikes i Sverige och landade i Luleå på kvällen, och trots djup trötthet gick det inte att sova. Överhuvudtaget inte alls faktiskt. De få stunder jag dimmade ut, drömde jag om döda människor, skrik, blod och ljudet av metall mot landningsbanan.
Flera gånger ryckte jag till och satte mig upp i sängen och skakade häftigt.
Det var en hemsk natt.

Morgonen efter flög jag till Arlanda, och väl framme kändes det som jag hade feber och jag kunde inte hindra tårarna som vällde upp när jag såg Expressens förstasida med bilder på alla kollegorna som mist livet.

Den gången bestämde jag mig för att det var bäst att gå av och åka hem. Jag var inte hundra på att jag hade kunnat hålla huvudet kallt om något hänt. Och sömnbristen var påtaglig, det var som att jag kände mig nästan berusad.
Jag tvivlade aldrig, jag visste att jag tog rätt beslut.

Hur det har varit i fallet som var på nyheterna, vet jag som sagt inte.
Jag spekulerar inte ens.
Det finns det säkert tillräckligt många andra som gör, när flygplansdörren är stängd, servicen avklarad och gardinen är fördragen.