Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Varför jag saknar mina SAS-kollegor

Jag träffade flera ex-kollegor jag kände, på flighterna till och från Palma.
När jag satte mig i passagerarsätet blev det tydligt att jag inte är en av dem längre, även om det var många goa kramar och härliga samtal.

Just då saknade jag flygjobbet extra mycket.
Idag kom jag på varför och vad det är jag saknar: den positiva enkelheten.

Kabinansatta flyger ihop en enstaka flygning, eller några dagar i sträck, eller kan det går fem år, eller ses man aldrig nånsin mer efter en flygning. Som jag och Åsa som varit väldigt goda vänner i snart 30 år men bara flög ihop en enda gång.

Nu i den civila världen upptäcker jag att människor generellt är så mycket mer komplicerade än mina forna kollegor på SAS. Där var alla måna om varandra, att skapa god stämning, att vara öppna och extroverta och att bjuda på sig själv. Det var positivt och det var enkelt. Visst hade folk dåliga dagar men kunde oftast dölja det och lät ”the show go on”, eller var de tydliga i sin kommunikation och sa: ”Hörrni, jag har sovit dåligt i natt, så har jag kortare stubin idag så får ni ursäkta och täcka upp för mig”.

I den civila världen verkar det inte alls vara lika viktigt att ta ansvar för en god gemenskap(?).
Det gör mig förvirrad.
Eftersom jag i 30 år jobbade i en miljö som var full av skratt och omtanke så är den nya tillvaron ovan. Jag känner mig hemma som föredragshållare eftersom jag gjort det så länge och där är jag min egen och bestämmer själv hur jag vill ha det. Där väljer jag min attityd själv, medan jag som anställd på olika ställen har att finna mig i medarbetares humörsvängningar, vilka inte alltid är av godo.
En god stämning är det många som behöver skapa, det kan inte hänga på EN person.

Det är nyttigt, jag lär mig nya saker varje dag.
Och en sak är jag säker på: jag vill hellre vara och uppfattas glad, än sur och bitter.
Undrar varför inte alla resonerar så?