Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Starta inte flygbolag om du vill bli rik

https://www.travelreport.se/2019/09/11/storagare-dumpar-norwegianaktier-okad-risk/

Det första flygbolag jag jobbade på hette Baltic Airlines, och ägdes av en privatperson som ville ha sitt egna flygplan.
Han drömde möjligen om att bli dåtidens Michael O´Leary, Björn Kjos eller Richard Branson, men satsningen var inte lönande och han lade ner efter knappt 4 år.

Jag började flyga på 80-talet i en tid då monopolet släpptes fritt och ekonomin blomstrade. Flygbolagen poppade upp ett efter ett, och sommaren när Baltic hade ”paus” och planerade flytta basen till Stockholm (1988), fick jag jobb på Transwede. Ett annat nystartat och framtidsoptimistiskt flygbolag.

Trots denna entusiasm på både Baltic och Transwede fanns mörka moln på himmeln i form av dålig likviditet och höga lån, och jag vet inte hur många gånger i min karriär jag hört den klämkäcka klichén ”Fåglar lyfter i motvind”. Andra populära uttryck jag hört till leda är ”Vi måste kroka arm” och ”Nu tar vi nya tag”.
Varje nytillskott i verksamheterna (och också jag själv, när jag sen blev chefsvärdinna på Baltic) ville peppa och önskade så mycket att det verkligen skulle lyfta och flyga. Men den stora passagerartillströmningen som var villiga att betala den verkliga kostnaden för en flygbiljett, de uteblev. Charterbolagen pressades att ha vinster i storleksordningen 25 öre per säte (80-talets siffra, men även om du 10-dubblar den eller 100-dubblar den är det förståeligt att det inte var möjligt att tälja guld med täljkniv).

Baltic drog sin sista suck i slutet av -89, Transwede ombildades och köptes upp, och delar av bolaget är det som idag heter Tui. (Som lagt ner baser och sagt upp hundratals).

På SAS trodde jag att det var tryggt och bra, så efter ett års anställning när det var ”kris” första gången (ja, det kom en dryg handfull sparprogram efter det) så blev vi 60 kabinanställda som var senast anställda, tvingade på deltid för att ”rädda bolaget”. Jag skrev på avtalet och gick ner till 80% och hittade annat att göra för att fylla upp tiden.
(På ett sätt är jag tacksam för det idag, det var då jag sådde andra fröer också, och upptäckte det goda i kombinationen att ha olika jobb. Annars hade jag möjligen bara stått på flyg-benet idag, och fått börja med vuxenutbildning som arbetsskadad 53-åring?)

Alla sparprogram hade sitt eget namn, ett hette SNU som det norska ”vända om”. Det var varken det försa eller sista, och något var i full gång även för ett år sen när jag slutade. De senaste åren talade bas-chefen ständigt om den stora konkurrensen, att passagerare i större utsträckning valde lågpris/lågservice-bolag, och hur vårt flygbolag tvingades att anpassa sig. I den anpassningen hamnade såklart alla vi anställdas arbetsvillkor som behövde försämras. Hotet var annars överhängande att det inte skulle finnas något SAS. Utmaningen kvarstår tydligen:
SAS ser över sparprogram

Jag minns tydligt 2012 när det var ”skarpt läge”:

Det var gravstämning både bland personal och passagerare, och jag kommer ihåg både besättning och destination och var vi åt middag den där kvällen. (Men som du ser på bilden kan en flygvärdinna le, även vid gravstämning;)

Nu är jag fortfarande övertygad om att det var ett skrämselskott, jag är helt säker på att SEB och Wallenbergarna inte hade den minsta lust att se så mycket pengar gå upp i rök.
Att de satte press på Gustafsson och mer eller mindre tvingade honom till det klassiska ultimatumet och hans uttalande i morgonsoffan. Jag vet att han och hans närmaste medarbetare aldrig kommer eller kan erkänna det, kanske tror de själv på att SAS hade gått i graven om inte personalen gått med på de nya villkoren?
De villkor som jag fortfarande har sparat i en låda i källaren, för att ha som bevis i händelse av någon i framtiden glömmer historien och hoten som översköljde oss.

Riktigt så illa som de hotade med, blev det inte. Men det var i samband med att de delades ut som jag bestämde mig att ta tjänstledigt, och det var också då jag tappade mycket av min forna lojalitet. Jag tyckte vi blev behandlade som boskap och det fanns ingen logik alls.

Jag visste att jag hela tiden hade gjort exakt det som jag var anställd för, och gjort det (och lite till) väldigt bra. Jag tog hand om passagerarnas säkerhet, jag var glad och serviceminded och jag gjorde massor av reklam i min fritid genom blogg och föredrag. De som inte gjort sitt jobb bra: de som hade ansvar för strategin, och de som hade kontroll på resultat och balans, de fick inte allas lika bitter medicin . Tvärtom fick de en ”stanna-kvar” bonus.
Nåväl, det är historia, men historia har en funktion: vi ska lära nåt av den.

Gissar jag rätt står det någon ledare på något flygbolag i detta nu och pratar om att fåglar lyfter i motvind och att alla måste kroka arm.
Det finns ett annat uttryck som lyder: om du gör det du alltid har gjort får du det resultat de alltid har fått.
Det kanske är dags för ett nytt ledarskap?