Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Inte en tanke på skjutningar, ASAP Rocky eller vad jag ska ha till middag.

I hallen står väskorna fortfarande ouppackade, och jag går runt dem men inte så nära så jag når låsen.
Än.
Jag vill vara kvar i ”den andra världen” en stund till.
I bubblan.

När jag packat ner det sista inför en resa och stänger kodlåset, så blir det också symboliskt att stänga ute allt det som vanligen påverkar vardagen.
Nyheterna hur en misshandel i Stockholm resulterar i samtal mellan statsöverhuvud.
Den eviga debatten huruvida skjutningarna har ökat eller om det var tvärtom.
Och veckans vanligen vanligaste frågeställning: vad ska vi ha till middag.

På resa står frukosten uppdukad.
Tids-schemat är satt och någon annan har bestämt var bussen ska köra, vilken säng jag ska sova i och vilken led vi ska vandra. Mitt jobb är att genomföra och se till att det blir som det är tänkt. Att hålla koll så ingen försovit sig, kommer efter, vrickar foten, får sin veg-mat, är MED i gänget och inte utanför. Att ta ett steg tillbaka och läsa av situationen.
Jag är ”på” från jag vaknar till jag lägger mig. Om jag gör mitt jobb bra ska det inte märkas att jag gör ett bra jobb, om du förstår vad jag menar.

Det blir en värld i världen, under en knapp vecka.
Jag är inte på semester som deltagarna. Jag bokar inte en massagetid om jag inte är helt säker på att tiderna räcker till resenärerna. Jag ger bort min mat om det saknas en och jag ställer mig inte närmast lokalguiden för att kunna höra bättre. Däremot bubblan vi befinner oss i, den delar vi.
Det finns helt enkelt ingen tid eller möjlighet att hålla sig uppdaterad om allt som händer i världen utanför, eller ha koll på alla sociala medier.
10 minuter efter middagen, innan ögonlocken börjar flacka, det är ungefär det.

Jag åt min frukost i soffan framför morgon-nyheterna i morse. ASAP upptog fortfarande programtiden, liksom demonstrationerna i Hongkong.
Precis som för en vecka sen.
I världen verkar det ha hänt mindre, än det gjort inom mig.
För jag har berikat mitt liv ytterligare, med att ha träffat ett härligt res-gäng (så välvilliga, positiva, vänliga och fina personligheter allihop. Och nej, det är inget jag bara säger), fått lära känna en fantastisk lokalguide som jag hoppas få jobba med fler gånger, och fått 1000-tals nya synintryck och naturupplevelser.

Igår morse sa lokalguiden som följde oss under veckan:
– You don´t have any problems, do you?
– There are problems and there are PROBLEMS, svarade jag.
– Not everybody knows the difference, svarade hon.

Så är det kanske.

Nu går jag och packar upp och sätter igång en tvättmaskin.
Har stängt av tv:n och avvaktar med att kolla Facebook ett tag till.
Får trappa upp återvändandet till verkligheten lite stegvis tror jag.