Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tur det inte var jag, då hade jag benämnts ”hysterisk kärring”.

Det hände en sak idag som såklart kunde uppfattas provocerande, för bilföraren framför mig.
Jag förstår det.
Men ändå, hur arg kan man bli för en missad parkeringsplats?

Ligger bakom en stor SUV och kör långsamt genom stan och letar parkering. Själv kör jag en liten mikrobil som är lätt att parkera, och jag blir glad när det plötsligt dyker upp en ficka vilken jag i ett huj svänger in på utan några större konstigheter. Utan backning, utan att stoppa upp trafiken bakom, bara in och klart.

Då tittade jag upp och såg att SUV:en stannat precis framför och börjat blinka till höger, och drog slutsatsen just då att ”aha, han hade också sett parkeringsplatsen och bestämt sig för den”. Och nu var den tagen redan. Irriterande, men sånt händer. Och där kunde storyn vara slut men det är den såklart inte för då hade jag inte skrivit det här inlägget.

Mannen med solglasögon, i 45-årsåldern (?), tyckte uppenbart att jag begått en oförlåtlig handling som tagit hans p-plats, varpå han backade och ställde sig bredvid min bil och gestikulerade vitt och brett och skrek något ohörbart. Jag ryckte på axlarna för jag tyckte inte vi hade något egentligt att diskutera. Då blev han ännu argare och lade sig på tutan och ville helt klart ha min uppmärksamhet.

Okejdå.
Jag fick ner min ruta och han skrek ”E du dum på riktigt?”
(vad svarar man på det? eller är det mer en retorisk fråga kanske?)

Det var inte läge att prata, jag förstod ju hans problem och till viss del också hans frustration, men nu stod jag där jag stod och bilkön bakom honom växte.
”Du blinkade inte eller gav något tecken, jag är ingen tankeläsare” sa jag. Men han bara skrek att det hade han visst det gjort ”långt där borta” (alltså innan han körde förbi och såg att det fanns en plats, wow).

Jag hade inte mer att säga, dessutom vågade jag inte för han var mycket större än jag. Och att det finns män som hatar kvinnor är ju ingen hemlighet. Det finns ju till och ned en bok som heter det. Och att få en utslagen tand eller en blåtira var det inte värt.

Bilarna bakom tutade och han tittade föraktfullt medan han skrek att jag var en liten *fult namn på kvinnligt könsorgan*.
(det har jag aldrig blivit kallad förr, och det var ju inte så trevligt). Sen körde han därifrån.

Reflektioner.

1. Hur kan man hissa upp sig så för en sketen p-plats? Lever han möjligen ett torftigt liv om han blir så vansinnigt arg för en sån sak?
(Jag hade möjligen svurit till själv eller mumlat nåt om ”typiskt nu när jag hittade en, att den just blev tagen”, men gormat och kallat någon för ett könsorgan…eh nä.)

2. OM jag hade agerat som honom, om det varit tvärtom, så hade han omtalat mig som en hysterisk kärring. Vad kallas de när de kommer i manlig form?