Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skulle du vara intresserad, undrade han.

Jag var på bröllop för några veckor sen, och kom i samspråk med en bekant som jag vet också jobbar i reseindustrin.

-Vad gör du nu för tiden, flyger du fortfarande, undrade han.

Jag berättade som det var. Hela historien om handbagaget och operationen och om läkaren som drog in mitt certifikat. Jag fortsatte spåna lite om framtiden när han avbröt mig:
– Bolaget jag jobbar för ska öppna i Sverige och vi behöver reseledare. Du har väl jobbat som det tidigare? Skulle du vara intresserad?

Jag svarade ”…det hade verkligen varit jätteroligt, vi kan ju höras…” men trodde att han kanske sade något som bara skulle tolkas som socialprat och att det inte var ett regelrätt jobberbjudande. Jag sträckte över mitt visitkort och han stoppade det i fickan. ”Det tappar han under kvällen” tänkte jag.

Ett par dagar senare låg det ett meddelande till mig där han bad mig skicka in mitt cv och en presentation tillsammans med några porträtt ” bara om ifall alltså”.
Jag fick kalla fötter för ett ögonblick. Hur skulle detta gå? Skulle kroppen klara det? Nacken?
Jag menar, om jag sitter eller står en längre stund är det ansträngande, hur ska jag kunna sitta länge på ett flygplan och kanske stå långa dagar?

Nu visade det sig vara först nästa vår, vilket ger ytterligare några månader för rehabilitering. Men bara tanken på det gör mig så väldigt motiverad att kämpa på. Nu har jag ju ett tydligare mål. Bli så frisk som möjligt för att kunna ta jobbet. Göra några resor per år, hålla lite föredrag, skriva lite artiklar.

Jag kanske kan börja att känna det där hoppet inför framtiden som emellanåt varit undangömt i dunkel. Tvivlet att inte kunna prestera. Tvivlet att kroppen är min fiende som inte samarbetar på det sätt jag vill.

Han bad mig skriva en presentation.
Det är något av det svåraste som finns.
Vad är bra att framhålla, vad är onödig info, vad är en rättvisande bild?

Jag valde att beskriva mig som pensionerad flygvärdinna, för det kan man ju säga att jag är.
Så här blev det:

”Jag har jobbat i resebranschen i över 30 år. Först som reseledare och guide, sedan som flygvärdinna. Att ständigt ha en väska packad, att inte ha fasta arbetstider och att vara nyfiken på människor och andra kulturer – det är en livsstil och ett förhållningssätt jag inte kan tänka mig byta ut.

Vid sidan av deltidsjobbet som flygvärdinna har jag sedan 2011 studerat på universitet. Interkulturell kommunikation, Pedagogik, Organisation, Kognitionsvetenskap, Retorik, Coachande ledarskap och Journalistik. Det sistnämnda har jag nytta av i mitt arbete som frilansjournalist och bloggare sedan 12 år, på expressen.se/resor. Jag håller också föredrag över hela landet i ämnet ”Ett vinnande bemötande” för alla som jobbar i frontlinjen och/eller med människor. Jag har också gått ett par olika ledarskapsutbildningar.

Jag har gått i pension som flygvärdinna men har inga avsikter att sluta jobba. Det finns så många nya människor att möta, så mycket att uppleva ihop och ta tillfället i akt att fånga dagar.

Privat är jag lyckligt gift med min själsfrände sen 25 år tillbaka och har två utflugna barn som också anammat en resande livsstil. De har följt med mig på jobbet sen de var små och har förstått tjusningen med att sätta perspektiv på saker och ting. Vilka lärdomar det finns att hämta genom att resa, och vilken ödmjukhet det för med sig.

Mitt motto har jag lånat av Maya Angelo:
”People will forget what you said. People will forget what you did. But people will never forget how you made them feel”.

Håller nu tummarna att de tror att jag kan bidra. Så många roliga blogginlägg det kan bli från världens alla hörn i så fall. Kanske får jag byta namn till En reseledares betraktelser, men det ser vi när den dagen kommer;)