Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Your True Colors

Dagens metafor kommer från sången ”True Colors”:

https://youtu.be/la0-5QFLr14

Funderade på om det är en attitydfråga eller möjligtvis åldersfråga, men för ungefär 10-år sen kom jag in i en period när det blev relevant att betrakta vännerna från ett annat mer ifrågasättande perspektiv.

Var verkligen alla vän- och bekantskaper värda att vårda lika djupt?
För mig blev svaret nej, och det beslutet stärktes också när Facebook blev en del av min dagliga sociala samvaro.

Ibland ångrar jag att jag startade ett konto, ibland tackar jag stjärnorna för det.
Så många fina människor jag fått förmånen att lära känna och/eller fortsätta ha kontakt med tack vare Facebook. Några kände jag som barn och tonåring och har återupptagit kontakten med. Andra bor på andra sidan jorden men känns mycket närmare genom kommentarer och Gilla-tummar. Vänskap som annars möjligen runnit ut i sanden på grund av avstånd och tidsskillnad.

Dagar jag ångrar att jag är mycket på sociala medier kan handla om att vissas ”True Colors” visas mycket tydligare. Bekanta och vänner jag gillar när vi träffas kanske lägger ut något som strider helt mot mina värderingar. Att skilja på sak och person är visserligen en dygd, och fasaden och den verkliga personen behöver inte vara desamma.
Men vissa inlägg och länkar säger trots allt något om avsändaren och dennes livshållning.
Inte alltid är det positivt.

Att vara vänner och bekanta på avstånd, är ingen konst. Att vårda vänskap som handlar om att ”klicka-Gilla”/ skicka julkort / skriva:” AW gumman jag dör så snygg du är” under en selfie- det är ganska lätt. Det är i vardagen eller vid slitningar eller stress som det blir svårare.

Livet händer, som IKEA-reklamen uttrycker det.
Det är inte alla dagar vi lyckas med ambitionen att vara positiv eller alla dagar vi kommunicerar som vi önskar. Det är så livet är, det går upp och ner. Och vi accepterar varandra för de brister vi har.
Gott så.

Min besvikelse grundas i att denna sommar ha haft några möten där de verkliga färgerna visat sig vara väldigt bleka. Elakhet exempelvis är ju en egenskap, inte något man drabbas av för att man är nere. Antingen har man det i sig eller inte, i sin färgpalett.

Och det har fått mig att reflektera över hur mina egna True Colors.
Det kan vara en idé att vara tacksam också för negativa möten, eftersom det påminner mig om hur jag INTE vill vara.

Jag VILL vara någon som håller i längden, som vid en revision eller om någon synar mig visar sig vara bättre än de trott och vars färger är klara och rena och gör en glad.
Det får vara min strävan och mål.