Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jo, folk vill ju uppenbarligen flyga

Piloterna behandlas som hundar

Fler verksamheter kan bli som Ryanair

Aftonbladets reporter Daniel Swedin undrar om vi verkligen vill flyga med den typen av bolag, och jag har ställt samma fråga i många år.
Och svaret är tydligen ja.
För en resenär som ska boka en biljett betyder samvetet eller en effekt i ett större sammanhang…ingenting.
Det är biljettpriset och bara biljettpriset som verkar räknas.

Jag brukar jämföra med barnarbete, det verkar många tycka är förkastligt.
Varför tycker man inte att en återgång till slavarbete är det?

Den här skrev jag 2013. Aftonbladets reporter skriver ungefär detsamma nu 2018.
Ingenting har förändrats.

Bortom missunnsamheten

Vid första anblicken rycker många på axlarna, regionalbolagens piloter är uttagna i strejk, men det verkar inte beröra allmänhetens intresse nämnvärt. Det är få snyftreportage om Gällivarebon som inte kan komma till Stockholm, medan om Stockholmaren hade missat sin Thailandssemester hade kvällstidningarna stått på Arlanda med siktet inställt på helsidesreportage.
Nu är frågan lite större än så. Bortom missunnsamheten som pilotyrket verkar frambringa ser vi en ny verklighet som kommer att ramma fler än flygbranschen. Stålbadet som flygindustrin går igenom är bara början.

80 piloter är uppsagda, arbetsgivaren vill hellre hyra in personal, alternativt kan de återanställas till kraftigt försämrade villkor. Villkorsändringarna består i 15-20 % lönenedgång, ökning av arbetstiden från 40 till 47,5 veckotimmar och rätten till matpaus efter 6 timmar tas bort. Frågan kanske bör ställas vilken passagerare som vill sitta i ett plan som spakas av en pilot med lågt blodsocker som flyger sin 47:e timme…? Eller är snålheten angående biljettpriset så stor så man struntar i vilket? Har man inte förstått sambandet mellan kvalitet på personalen och biljettpriserna?
Vi inom flygvärdinnekåren möter också en annan vardag, vi har haft lönefrysning i flera år och gick dessutom förra månaden ner ca 3000 i lön per månad. Vi jobbar också 30 dagar mer årligen på en heltid nu är för 5 år sedan, för lägre lön. Med samma nidbild att kämpa mot som piloterna väcks sällan några sympatier. Men varsågod och skölj, här är din nya verklighet!

Det media idag rapporterar i små sidoartiklar om pilotstrejken och de försämrade villkoren, hade med andra personalgrupper fått en helt annan dimension. Om vårdpersonal, kommunanställda tjänstemän, lärare eller personliga assistenter plötsligt blivit uppsagda för att lämna plats åt en inhyrd polack eller fått sin lön dumpad, hade rubrikerna varit feta och insändarsidorna fulla av svordomar över hur det kunde bli såhär. Och jag befarar att det är dit vi är på väg.

Flygindustrins problem är alls inte bara flygindustrins, och det finns all anledning till oro. Svaret är att titta utanför sin egna lilla värld och sätta perspektiv på missunnsamheten och jante. Vilka produkter köper du själv, till vilket pris? Vilka villkor vill du själv arbeta under för att det ska vara drägligt? Vad händer med vår välfärd när lönedumpningen blir verklighet för fler branscher och skattepengarna hamnar utomlands?
Vart är vi på väg, och vill vi verkligen dit?