Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag, en Carlzon-värdinna

I denna för mig något traumatiska situation, att ha blivit av med jobbet därför att kroppen inte håller- är en process som ska bearbetas.
Sinnesstämningen går mellan att vara ledsen, arg och frustrerad till att vara besviken, bitter och sentimental. Hjärnan jobbar hela tiden, känns det som.
Det finns säkerligen någon psykologiskt förklaringsmodell, eller kanske är det någon form av sorg-bearbetning jag är igenom. Med chock- reaktions- bearbetnings- och nyorienteringsfaser att gå igenom.

Chocken är över, reaktionerna kommer fortfarande i olika vågor men jag antar att jag nu är inne i bearbetningsfasen om jag ska amatörtolka min situation. Och jag ser helt klart fram emot sista fasen som innebär nytänkande. Jag tycker nämligen att det jag ser som hinder hela tiden poppar upp framför ögonen och den lille negativa rösten inombords säger saker som ”tänk på att du inte är 27 längre”, eller ”och hur tror du att kroppen ska hålla till det då?” när jag drömmer stort.

Å andra sidan vet jag att jag brukar fixa det jag sätter mig för, och jag är ganska orädd när det kommer till att vara nybörjade eller att starta upp projekt. Jag går lite igång på att vara kreativ och spåna /genomföra idéer. Det enda som krävs är att jag behöver mobilisera kraften och hämta tillbaka självförtroendet.

Jag hade ett samtal med Tony idag om hur jag upplever min situation, jag behövde prata om det fast han hört mig säga samma sak åtskilliga gånger. Men idag sa han något som satte sig:

– Men Anette, du är ju en Carlzon-värdinna. Innerst inne- trivs du verkligen med vad SAS förvandlats till?

Jag blev helt tyst.
Sen sa jag:
– Du har rätt. Jag ÄR en Carlzon- värdinna, och Carlzon slutade i SAS för 25 år sen.

Carlzon är i och för sig fortfarande en stor förebild för många:
https://chef.se/jan-carlzon-tidigare-vd-sas-far-chefgalans-stora-hederspris-2016/

Inom marknadsföring brukar man säga att det är viktigt att vara först inom ett område.
Eller måste man vara unik och stå ut.
Förste mannen på månen eller första svensken i rymden eller första kvinnan som flög över Atlanten. Billigast, störst, först, bäst i test.

När jag började i SAS var det ”The businessman’s airline” men sen dess har världen snurrat många varv och affärsmännens/kvinnornas arbetsgivare är inte lika villiga längre att betala ett högre pris för flexibilitet, benplats, mat och skumpa. Företagen har sina egna besparingsprogram och de anställda uppmanas flyga ”billigt”. Och lågprisbolag finns det ju gott om…

Servicen är inte längre lika prioriterad, det är åter transporten som verkar vara det viktiga.
Och i det har jag svårt att känna mig riktigt hemma.

Jag tror det kommer en tid igen när vi uppskattar god service och att känna sig personligt bemött.
När vi tröttnat på tekniken att trycka oss fram på knappsatsen och att säga efter tonen vad vi vill ha hjälp med.
När vi uppskattar ett mänskligt leende och suktar efter att få känna oss omhändertagna istället för självbetjäning överallt.

Vid den tiden kommer en Carlzon-värdinna vara hett eftertraktad;)