Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sagan om flickan som vägrade sätta sig

Det var en gång en flicka.
Hon var så ledsen över att regeringen i landet där hon bodde hade beslutat att flyga människor som flytt dit, tillbaka till sitt hemland som var i krig och där de riskerade dö.
Hon bestämde sig därför att göra allt hon kunde för att stoppa det.
Hon köpte sig en flygbiljett och gick ombord på planet, där en av dem hon ville rädda fanns.
Alla som flyger måste sitta ner och vara fastspända, men flickan vägrade sätta sig. Hon tog istället upp sin mobilkamera och filmade sig själv medan hon förklarade varför: ”Jag går av om personen som sitter där bak och ska utvisas också går av”.
Och då bestämde kaptenen, som bestämmer på ett flygplan, att båda skulle gå av så planet kunde åka utan dem.
Flickan grät av glädje för att hon räddat sin vän.
Och sen levde de lyckliga i alla sina dar.
Snipp snapp slut så var sagan slut.

Eller var den det?
Såklart inte.

Jag såg Live-filmen någon dag efter att händelsen inträffade.
Kommentarsfältet översållades av kommentarer som HJÄLTE, ÄNGEL och MODIG och många i mitt flöde länkade till hennes film med en hyllning.
Det var som att all mänsklig godhet var personifierad i denna person som LIVE räddade en annan människas liv.

Samma dag hade jag suttit med ett gäng gamla tidningar jag aldrig fått läst, och i en Helsingborgs Dagblad från 4 mars hade jag rivit ut en intressant artikel med rubriken ”Tusentals beslut tas med dåligt underlag”. Där stod exempelvis att var femte asylutredning hos Migrationsverket är undermålig, vart sjätte beslut är så illa skrivet att det är obegripligt och att tusentals beslut fattas på dåliga underlag. Det stod att när Sverige 2015 tog emot 163000 på kort tid fick Migrationsverket uppdraget att behandla så många som möjligt på så kort tid som möjligt. Syrier gick först i kön och 77% fick uppehållstillstånd. Av de svårare fallen från Afghanistan och Afrika som de tog sig an 2016, fick mer än hälften avslag.
Jag reagerade över att myndighetspersoner nästan alltid är fredade och skyddade, hur dåliga beslut de än tar så får det ingen konsekvens. Och många beslut som rör liv och död är uppenbart godtyckliga, hade journalisterna grävt fram.

När jag såg tårarna hos den unga kvinnan som vägrade sätta sig, tänkte jag att hon möjligen hade information om sin vän (?) som skulle avvisas, som Migrationsverket inte tagit hänsyn till eller hunnit utreda ordentligt. Att detta var hennes sätt, att genom civilkurage säga ”Stopp. Ni har inte gjort ert jobb ordentligt! Skäms på er ynkliga asylhandläggare!”

Men samtidigt kunde jag inte förmå mig att varken skriva HJÄLTE eller klicka på Gilla i flödet till vännernas hejarop.
Det fanns ett skav, men jag vågade inte sätta det på pränt. Jag vågade inte gå emot alla som hyllade henne helt enkelt.
Jag ville heller inte låta som de så kallade Sverigevännerna som hade helt andra epitet på den unga kvinnan, för jag är helt övertygad om att hon är en god och säkert klok person. Jag tror inte hon gör det för att få 15 minuter i rampljuset eller kunde förutspå spridningen och efterdyningarna.

Det jag tänkte på var faktiskt arbetsrelaterat i första hand.
Flygbolagets kostnader för att lasta av bagage, förseningar, ombokningar av andra passagerares biljetter om de missar sina förbindelser och allt det där praktiska som händer vid en försening. Och att flygpersonalen alls blev inblandade, kidnappade i situationen. Hon ställde kaptenen som ansvarig för att lasta av passageraren, det är ju inte alls hans jobb att ta politiska beslut. Flyget är ett transportmedel, ingen politisk plattform.
Jag funderade också på konsekvensen i fortsättningen för flyget, skulle det komma att bli en våg på flyget med olika sätt att visa ”civilkurage”? Flickor som ska flyga utomlands för att bli bortgifta eller omskurna – kommer någon att stå upp för dem? Vad sänder hennes lyckade handling för signal till andra, som kanske inte är lika godhjärtade?

Var det en tanke att den avvisade möjligen hade en chans att få sin sak prövad igen, eller var det bara en försening av avvisningen, kanske med ett specialchartrat plan? (När vågorna går höga om flygskatt och miljöförstöring, är det väl ett ganska dåligt val?)

Jag har många, många gånger haft avhysningar ombord. Ibland med poliseskort, ibland utan.
Någon gång fick jag veta att personen längst bak, med poliser på båda sidor om sig, var en dömd brottsling som efter fängelsestraffet nu skulle avvisas. Han hade mördat en person och våldtagit en liten flicka.
Vi ombads vara på vår vakt även om poliserna var närvarande.
”En människa som inte har något att förlora… är farlig” sa de.

Om personen som fick gå av, vet jag ingenting. Dömd eller inte, eller om han fått en rättvis handläggning eller inte.
Det som visar sig i efterhand är heller inte något att använda som bevis för att det var rätt eller orätt, med facit i hand kan man dessutom ändra sin ståndpunkt. Eller försvara den om man vill det.

Jag reflekterar över min personliga reaktion.
I den upptäckte jag att grupptrycket var starkt att hylla henne, och att jag inte blev så känslosam som jag brukar vara. Jag tänkte mer praktiskt, på konsekvenser och att hennes sätt trots allt inte är optimalt eftersom alla har sitt eget sunda förnuft, sina hjärtefrågor och sina personer de värnar om. Om hon lyckas kommer andra vilja prova att ta strid för sin ståndpunkt och sina personer.

Ett samhälle ska vara rättssäkert, och DET är något att ta strid för.
Med demokratiska medel.
Engagemang i politiska partier, föreningar, lagliga demonstrationer, yttrandefriheten.

För det är enda sättet att sagor och verklighet verkligen får bäst möjliga lyckliga slut.