Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nä. Det är inte svårt att ta avstånd från textförfattare som skriver om att våldta bäbisar.

Det är visserligen en individuell bedömning som avgör hur högt taket ska vara för den konstnärliga friheten.
Vad som är lämpligt eller inte lämpligt att skämta om.
Men det finns gränser och för de flesta är de gränserna både tydliga och självklara.

Går det att skämta om avrättningarna i Syrien, om massakern i Nice, om Hitlers massmord? Skämta om Mohammed, Jesus, homosexuella, funktionshindrade?

Gränsen för att lyckas provocera flyttas konstant eftersom vi blir immuna, därför tror jag också det är absolut nödvändigt att sätta ner foten tungt mot våld, pedofili, mobbing och annat som aldrig får hamna i gränslandet. Det får aldrig få bli accepterat att skratta åt pedofili.

Jag har inte lyssnat på låten det skrivits så mycket om de senaste dagarna, men läst låttexten. Att alls ens kunna få ihop en sån text tyder för mig på en störning av nåt slag. I en frisk hjärna finns inte ens tanken att våldta bäbisar.

Det är skönt att så många är förbannade.

Det betyder att det inte är roligt eller har normaliserats, utan att det bara ger en besk eftersmak.
Någon tyckte det var svårt att sätta gränser för den konstnärliga friheten och undrade vem som bestämmer vad som är satir, humor, konst.
Det är det ingen som gör.
Det är upp till var och en.

Personligen tycker jag inte alls det är svårt. Det handlar bara om att känna inåt.

Skrattar man åt att våldta bäbisar? Åt offren för terrorattacken i Stockholm? Åt judeskämt?
Inte?
Då är det nog inte humor.
Då är det bara barbariskt och smaklöst.

Måtte aldrig taket för konstnärlig frihet vara så högt att vi slutar reagera mot något är så urbota dumt som detta 😡