Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Jag var nära väggen

Ibland ska det gå en tid för att det som ligger bakom en ska kunna ses utan suddighet.
Mitt i händelsen är det som att titta på en gammal tjock-tv på väldigt nära håll, det är svårt att se vad bilden ska föreställa när man bara ser Myrornas krig.

Förra våren, innan jag fick svaret på vad det var som gjorde så förbenat ont, flög jag som vanligt och tränade intensivt på det sätt jag hade fått order om.
Flygläkaren hade sagt ”hård styrketräning och mer smärtlindring”, så det var det jag gjorde. Jag får nästan kalla kårar när jag tänker på hur jag stod med en steplåda uppbyggd till maxhöjd och hoppade jämfota upp och ner, och körde plankan i flera minuter (mittrekord var 3,20 tror jag, det tyckte jag var bra för att vara jag). Det är INTE sån träning som läker diskbråck, men hur skulle jag veta det när läkaren sa att ”det inte var nåt fel på min rygg”?

Jag flög och tog Dikoflenak i massor, och ville absolut inte att det skulle märkas att det gjorde ont. Jag ville inte att kollegorna skulle säga ”är du inte Fit for flight ska du stanna hemma”.

Utanför jobbet och träningen skulle dottern ta studenten, vilken skulle planeras för. Vi hade också rivit upp den gamla trädgården eftersom vi fått lapp i brevlådan att buskarna växte utanför tomtgränsen och hämmade sikten, och klippningen vi först försökte oss på gjorde bara att det inte såg klokt ut.
Trädgårdsfirman arbetade tills bara dagarna innan studenten att färdigställa, för att ha någonstans att välkomna studentgästerna på den stora dagen.

På nätterna vaknade jag varje gång jag skulle vända mig, jag sov aldrig mer än ett par timmar i sträck och verkade aldrig komma ner i djupsömn. Jag fick inflammation i en tand eftersom jag bet ihop käkar och tänder hårt när jag väl sov, att det blivit en spricka i den. Den fick dras ut, en påfrestande sak för en med tandläkarskräck…

Min vän Åsa som känner mig väldigt väl varnade mig flera gånger. Hon sa att hon märkte skillnad på mig.
Att jag var deppig, tappade ord, glömde saker och hade svårt att sova var symptom att ta på allvar. Jag läste själv om andra som ”gått i väggen” och att det kunde ta lång tid- om det alls gick att komma tillbaka helt igen.
Jag uppskattade Åsas vänskapliga råd, men hade samtidigt svårt att ta till mig dem helt.

Det funkade ju ändå, på nåt sätt. Trots allt gick jag ju till jobbet, jag höll mina föredrag, jag skrev mina artiklar, jag hade jobbmöten och framtidstro. Trots att jag grät mig till sömns och att tårarna rann när jag vaknade på morgonen för att det gjorde så ont att komma ur sängen, så såg jag varken någon vägg eller något stopp.

Vad är väggen ett uttryck för? Hur tog det slut för dem som mötte den?
Det fanns inget tydligt svar mer än ”Det bara gör det. Tar slut. Man KAN plötsligt inte längre”.

Jag kom aldrig till den punkten. Det var någon annan (flygläkaren, fast inte samma flygläkare som sagt att det inte var nåt fel på mig) som tog beslut att jag inte var kapabel att ta hand om flygsäkerhet med så stora smärtor, så han sjukskrev mig och ordinerade mig till ortoped och att söka sjukgymnast. Ortopeden i sin tur ordinerade pilates och fortsatt sjukgymnastik, och det har varit helt rätt för mig.

Det har gått ett år av intensiv träning för att komma tillbaka.
Mycket har fått stå tillbaka, en del har ändrats totalt – som att läkaren tog mitt certifikat och jag blev av med jobbet. Träningen är nödvändig och obligatorisk, och kanske blir det aldrig som innan men jag gör det jag kan för att bli så bra som det går.

Den största kampen är den som försiggår inombords, i huvudet.
Tankarna, som aldrig tystnar eller ger frid.
Framtiden?
Vem är jag om jag inte är flygvärdinna?

”Du är så mycket mer än flygvärdinna” säger mina snälla vänner som jag pratar med om saken.
Och det stämmer ju.

Men vart leder vägen, vart ska jag, vem vill jag vara, vad ska jag jobba med, hur ska jag tjäna mina pengar?
Hur kommer min erfarenhet, min kunskap och mina högskolepoäng bäst till nytta?

Hur ser den stora bilden ut på håll, i backspegeln, med perspektiv?
Den är något tydligare än för ett år sen, men hur ser den ut i helhet?
Jag var troligen väldigt nära den där väggen för ett år sen, och emellanåt tappar jag hoppet om att den nånsin ska försvinna. Andra dagar har jag mer hopp och tänker mer kreativt och ”får väl tapetsera om den istället” och acceptera att den finns.

Resan fortsätter.
Men resan har inget konkret mål eller slutdestination.
Än.