Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Varför jag kan tänka mig att kvotera in kvinnor

Egentligen är jag mot kvotering.
Grunden i kvotering är inte bra, eftersom det krävs en indelning av människor och kategorier – i något som inte går att påverka (kvinnor, invandrare, 20-åringar, 55+:are…).
Antal universitetspoäng mot härkomst, du hör ju själv. Det blir ju som att ta in elever på musikhögskolan efter skostorlek eller födelsevikt.

Det ligger något i kvoteringen som per automatik säger att personen inte egentligen är kvalificerad tillräckligt och får sin plats på orättvisa grunder.
Och orättvisa gillar vi inte. ”Tänk på alla som verkligen kämpat och blir bortplockade för att en utlänning fick platsen”, typ.

Jag är kvinna och har gjort karriär, jag har suttit i flera politiska nämnder och styrelser, föreningsstyrelser och flera bolagsstyrelser och innerst inne vet jag att när jag blev tillfrågad om de första uppdragen hade mitt kön väldigt stor betydelse.
”Vad bra att du tackar ja, vi behöver kvinnor”.
Mina kvalifikationer var troligen något underordnade.
Själv gick jag in med inställningen ”jag lär mig”, mitt självförtroende var inte högt. Jag hade stor respekt för de erfarna.

Mitt uppvaknande kom efter en tid.
I dessa beslutande församlingar satt det en hel del män på stolarna som faktiskt inte hade kvalifikationer att egentligen vara där, enligt min bedömning. De fanns såklart, men jag upptäckte också att flera av de vise männen inte alls var speciellt visa, de hade däremot lärt sig gallerispelet.
Det var lite som i sagan om Kejsarens nya kläder, att upptäcka det.

Jag hade trott att jag blev antagen för att spela spelet för gallerierna, att jag var där i egenskap av KVINNA och att det kanske egentligen inte förväntades att jag skulle kunna så mycket mer än att lyssna och eventuellt plocka bort kaffekopparna efter mötet. Jag var ”flygvärdinnan” även i styrelserummen men blev mindre och mindre bekväm med det. Detta är 20 år sen, och mycket har hänt sen dess. Samtidigt är det BARA 20 år sen, varför händer det så långsamt?

Jag började fundera på varför det såg ut som det gjorde.
I min omgivning fanns väldigt många ”duktiga flickor” som gått ut skolan med höga betyg och som jobbat extra på fritiden medan grabbarna spelade fotboll. Hur kunde det komma sig att så få av dessa duktiga flickor fick uppdrag och styrelseposter? Vad hände på vägen?

Det verkade som att killar fick poster med argumentet att de ”skulle komma att växa”, medan tjejerna skulle först behöva bevisa sig – DÅ först skulle de kunna komma i anspråk.

Det är anledningen att jag inte främmande idag för att ta ett annat grepp.
Något måste man ju göra om det inte ska fortsätta vara som det alltid varit.

Det är självklart: om en ung kille får chansen och tillåts vara ”grön och ny”, att han då blir kompetent och kunnig på vägen och sedan kan ta tyngre uppdrag när han är 30. Han är redan erfaren. En tjej som inte får samma chans kommer inte kunna konkurrera om de tyngre uppdragen för att hon saknar kompetens. Om hon inte ges chansen att vara ung och grön, hur ska hon då lära?

Sambandet med att det alltid är en man som sitter på kompetensen och kvinnan saknar densamma, ligger som nämnt tidigare i kedjan.
Och kanske för att väcka den tungt sovande björnen behöver vi ruska om den lite?

Om det saknas någon till en styrelsepost, vars ledamöter bara består av män? Skulle man kunna gräva lite djupare i de kvinnliga kandidaternas CV, och bestämma sig för att det såklart finns kompetenta kvinnor? Och finns det inga så beror det uppenbart på ett systemfel eftersom tjejer har högre betyg generellt och det är fler tjejer som går på universitet?

Att man säger till valberedningar i landets bolag och föreningar: Skärp er! Ta unga tjejer under era mentorsvingar och låt dem växa, de också!

Står det i en situation där det verkligen handlar om ett val mellan kompetens och kön, så är det lämpligt att välja kompetens.
Till skillnad mot idag då, då det nästan alltid väljs kön i första hand, och det könet benämns MAN.
I några branscher är det mansdominerat/kvinnodominerat och det går inte att uppnå jämställdhet.
Men i de flesta går det alldeles utmärkt.
Om viljan finns.