Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Lär dig säga nej. Eller tvärtom?

Naturligtvis förstår jag var uttrycket kommer ifrån, att man ska ”lära sig säga nej”.
Det finns många som gör saker de egentligen inte vill för att de uppfostrats att tänka på andra i första hand och sig själv sen.
Att ett stort gäng går omkring utbrända och utmattade därför att kraven att räcka till blev för stora.
De sa ja för länge och sen tog det stopp och huvudet och kroppen släckte ner och blev urladdat.

Jag förstår det.
Jag är ju en av dem som så gott som alltid läser av andras behov och ser till att försöka tillfredsställa dem. Jag har jobbat i servicebranschen i hela mitt vuxna liv, och där är det en av grundpelarna så att säga.
Ta på mig uniformen, gör Anette transparent och använd min fingertoppskänsla och långa erfarenhet av att läsa kroppsspråk och tonläge för att dem jag ger service ska bli nöjda och prata om företaget som ”dom e bra där, dom har fantastisk service”.

Drygt 30 år i servicebranschen gör avtryck även privat, mer än en gång har jag blandat ihop min yrkesroll med min privata och tryckt undan mina egna önskningar och behov.
Och det är ju inte alltid en fördel.
Å andra sidan, vad händer om alla säger nej till allt de inte känner för?

”Kan du ta anteckningar på personalmötet idag?”
”Nej”

”Jag fixar en go sallad på lördag kväll, vill du komma?”
”Nej”

”Mamma, vill du hjälpa mig med läxan?”
”Nej”

”Har du lust att hjälpa mig flytta till helgen”
”Nej”

Blir det inte väldigt tråkigt om alla bara gör exakt det de har lust med hela tiden, och bara tänker på sig själv?
Är det inte bättre om vi delar på det olustfyllda, istället för att lära alla säga nej?
Blir det inte väldigt många fler som blir utbrända, och får de i så fall skylla sig själv för att de var omtänksamma och sa ja fast de hade lust att säga nej?

Om jag lär mig säga nej är det ett krav att någon annan säger ja, annars blir det ingen flytthjälp eller läxläsning eller vad det nu är som man gör fast man inte alltid känner för det.
Är det kanske som med allt annat, att det är balansen som är avgörande? Inte svart eller vitt, ja eller nej, utan att ha kompetensen att avgöra när vilket passar?

För min del hade jag gärna sagt nej till att handla/ laga mat, diska, tvätta, stryka, dra ogräs, städa, putsa fönster, betala räkningar och göra bokföring.
Undrar vad familjen säger om jag plötsligt bara säger nej till det?