Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Självuppfyllande profetia – äsch

Jag vet innerst inne att jag gjort allt jag kunnat.
Inget fusk, om sjukgymnasten sagt ”gör det här hemma 2 gånger per dag” så har jag gjort det. I början gjorde jag det 4 för att jag trodde det skulle gå dubbelt så snabbt att bli frisk, men sen förstod jag att den matematiken inte gällde hos sjukgymnasten.
Det är ingen annan som fixar det här. Jag kan inte säga att det är sjukgymnastens fel om jag inte blir frisk.
Genom att visa hur en rörelse ser ut och ska göras korrekt skapas förutsättningar för mig att göra rörelsen så, men det händer ingenting om jag väljer att sätta mig i soffan och titta på Dr Phil och tycka synd om mig själv utan att faktiskt göra den.

I alla andra situationer gäller payback-systemet. Det vill säga om du jobbar mycket, tränar mycket eller spelar ett instrument mycket – så ger det tillbaka i karriär/lön, stark kropp, skicklighet i musicerandet.
Med en skadad kropp har det inte varit lika logiskt.

Jag är rätt positivt lagd, jag tror på självuppfyllande profetior och positivt tänkande. Jag för inga krig mot oväsentligheter, utan har lätt att hitta positiva faktorer även i det negativa.
Normalt sett.
Men mot min kropp har jag fört ett krig i snart 2 år. Jag ger och ger, rörelser, träning, avslappning. Fast jag älskar hårda kötta-pass (skånskt uttryck som betyder ”KÖTTA!!!5 till!! KOM IGEN!!!) så har jag tränat simning och pilates med träning som innebär precision på centimetern och att andas korrekt.
Jag älskar det också, men saknar det andra. Jag har ju bara ett val nu, och det är inte jag som bestämmer, det är kroppen.

Ena dagen jag tränar känns det ganska ok, nästa funkar ingenting. Jag är spänd som en fiolsträng och allt gör ont.
Jag blir HATISK.
Jag svär och suckar och hade jag kunnat slå någon i A-laget på käften hade jag gjort det. De sitter bara där på gatan utanför med sina flaskor och verkar ha det ganska gemytligt måste jag säga.
Jag har precis blivit av med mitt jobb trots att jag kämpat som en idiot.
(Jajajaja, jag vet, de har sin historia och den är såklart mycket värre….men strunt samma just nu. Jag är pissed.)

Jag pratade och tränade med min väninna igår, som är en av Sveriges mest välutbildade inom hälsa och träning.
Hon är några år äldre än jag och vi har känt varandra i över 30 år, så hon känner min personlighet och jag kan inte spela teater för henne. (Det kan jag annars måste jag erkänna, det är få som ser min ledsna sida). Hon lät mig göra rörelser som fick mig att känna att jag lyckades, och det var som balsam i ett trassligt hår.

Hon sa att det finns ett annat förhållningssätt. Att vara snäll i tanken mot kroppen istället, och säga ”Det är okej, du gör så gott du kan. Du har hängt med i 53 år och fungerat bra trots att jag utsatt dig för slitsamma rörelser. Det tar tid att läka, och du får den tiden! Klapp, klapp, nu har du tränat bra så vila nu en stund”.

Har aldrig provat det.
Jag har kört en annan uppfostringsmetod som mer går ut på att fajta tillbaka.
”Jaså, du tror du kan vinna över mig? HA! Jag ska nog visa dig! 50 minuter på trappmaskinen ska nog få dig på andra tankar!”

Min pilatestränare är en annan person som sett min frustration på nära håll. Hon sa sammanfattningsvis samma sak. ”Chilla. Spring inte. Gå.”

Skönt med människor omkring mig som bryr sig och förstår.
Perspektivet finns där, det här är ingenting i jämförelse med dem som verkligen har det svårt eller är döende i cancer.
Men att förneka och förminska och lägga känslor i ryggsäcken befrämjar heller inte läkandet.

Mitt sätt är att skriva av mig.
Kanske det finns nån annan i samma situation som kan känna igen sig.