Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Memory Lane. Part 8. Paris – Dakar.

Hur mycket jag än älskade att befinna mig inuti i den där gamla ”Vicken” (det kärleksfulla smeknamnet på vår Vickers Viscount, med registreringsnummer SE-IVY) så måste jag erkänna att jag såg fram emot att få vara ledig den andra julen, sen jag börjat drygt ett år tidigare.
Året hade inte innehållit många dagar sammanhängande ledighet, och jag kände mig en gnutta sliten, så ung jag var.

Familj och vänner var än så länge tålmodiga och gladdes med mig, och tog inte illa upp att jag aldrig hörde av mig. Telefonkiosker (googla på det om du tillhör en generation som inte sett en i verkligheten) var sättet om man ville ringa hem, och utlandssamtalen var som sagt inte gratis. Det gick veckor utan att jag hörde av mig.
Men den kommande julen då 1987, den skulle bli avkopplande.

Därför måste jag erkänna att jag inte gjorde glädjeskutt när chefsvärdinnan ringde.
– Du Anette… jag vet att du skulle vara ledig i jul, men vi har fått in en flygning.
– Mmm.
– Innan du svarar ja så är det några saker du bör veta.
– Mmm. Vart ska jag?
– Jo, det är så att du ska vara borta i tre veckor.
– Tre veckor? Vart ska jag?
– Ni får sova i planet, för det finns inga hotell?
– Jaha…vart ska jag sa du?
– Och det finns heller inga restauranger, så ni får laga mat i tranga-kök.
– Sa du vart jag skulle…?
– Paris- Dakar. Rallyt. Har du hört talas om det?

Det hade jag inte. Det hade däremot min pappa som var gammal rallyförare, och om inte jag var eld och lågor så blev han det.
Vilken upplevelse, klart att jag skulle åka!

Jag packade en väska med det nödvändigaste, och funderade på hur jag skulle klara mig på tre vita uniforms-skjortor på tre veckor. Mitt resestrykjärn, skulle det med?
Hade inte behövt bry mig.
Vi jobbade i jeans, t-shirt och sneakers för det mesta. Vid vissa flygningar krävdes att vi drog på uniformen för att landets regler var sådana, men högklackat passade liksom inte ändå :
skanna0295

Allt som jag hittills lärt, ställdes på ända.
Jaha, en motorcykel ombord.
Jaha, lasten blockade nödutgången.
Jaha.
Jaha.
Jag skrev i mina dagboksanteckningar ”Luftis (Luftfartsverket) hade fått spader”.
Det är ingen underdrift.

skanna0277

skanna0281

Vi flög nån timme om dagen.
Journalister och mekaniker flögs mellan delsträckorna, vi hade ungefär samma passagerare dag för dag varför vi heller inte behövde göra någon säkerhetsdemonstration vid varje flygning. Skolfranskan räckte att annonsera den beräknade flygtiden, det var det.

När vi kom fram och passagerarna lämnat var det ”fri lek”, och vi lärde känna andra crew och arrangörer. På bivacken gick det att få nån kopp soppa, någon gång landade ett plan med reservdelar från Paris som hade en säck färska baguetter och några tårtor camembert med sig. Baguett har aldrig smakat bättre kan jag säga!
Vi landade ibland på flygplatser med namn som Bordj Omar Driss (ett exempel på värdelöst vetande, att minnas det namnet. Tänk om jag mindes termerna inom svensk grammatik lika bra när jag skulle tenta i det).

Mitt ute i öknen fanns en landningsbana, det vill säga tillplattad sand.
De hade fått mobilisera lokalbefolkningen att stå vid landningsbanans sidor för att hålla ficklampor eftersom landningsljusen var sönder.
Vet du vad det roliga är? När kapten berättade det för oss, när vi undrade varför vi cirkulerade så länge, så svarade vi bara ”ok”. Alltså inte ”VA???”.
Så normaliserat blev det onormala. Inget förvånade en längre.

skanna0287skanna0299skanna0310

Fortsättning följer.