Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Memory Lane. Part 7. På turné med Miles Davis.

Jag flög allt jag som timanställd blev tillfrågad om.
Från första dagen i oktober 1986, kom flygjobbet på första plats.
Visserligen hade jag andra jobb vid sidan om, dels som guide/reseledare och dels som lärarvikarie.
Men flyget var nytt, spännande och händelserikt. Det var framtiden.

Det var omöjligt att ha framförhållning eller planera i detalj, för flygningarna på detta lilla add-hoc-bolag kom ibland in med kort varsel och då ringde telefonen:
– Hej, kan du ta en flygning ikväll?
– Ok, vart ska jag?
– Pori i Finland, sen ner till Rotterdam, och sen till Göteborg.

Jag packade min kabinväska med ett par extra strumpbyxor i reserv och gjorde mig ett par mackor om det inte skulle finnas möjlighet att äta. Sen gav jag mig iväg mot Sturup.
Beställningen av flygningen gällde att frakta en känd musikers crew och instrument från Pori till Rotterdam och planet byggdes om för ändamålet. När jag gick in i hangaren för att kolla catering och annat inför flygningen höll de sista stolsraderna på att lastas ur.

Det började skymma, vi begav oss och jag fick veta att musikern var Miles Davis, en av jazzens största genom tiderna. Kanske var det för att jazz och opera är musikgenrer som hamnar längre ner på min favoritlista, eller var jag bara en obildad 20-plussare, men jag hade inte stenkoll på vem han var.
Det var innan Google, annars hade jag möjligen känt igen mannen med den röda trumpeten. Det ringde nämligen en klocka när jag hörde just de orden, hade det inte varit ett inslag om honom på nyheterna nyligen? Skulle han, eller hade han, också nyligen varit i Sverige?

I Pori väntade besättningen och instrumenten. Jag visste inte att detta skulle komma att bli en mycket lång natt vid det laget.
Lastarna började sitt jobb, piloterna och jag och den andra värdinnan satt i ett rum på flygplatsen och väntade på att få gå ombord och bege oss vidare. Jag åt mina mackor och satt och pratade lite med tour-managern som var väldigt trevlig.

Så kom en av lastarna in och hämtade turnéledaren och när han kom tillbaka hade han ett djupt veck mellan ögonen av oro.
– Instrumenten går inte in. Vi trodde ni hade ett plan med breda lastluckor, passagerardörren är för smal. Containers och lådor är för breda.

Jag kommer inte ihåg hur det löstes, om de fick beställa ett plan till åt det som inte gick att trycka in. Det jag kommer ihåg var att det var långt efter midnatt när vi nådde Rotterdam.
Flygningen var annorlunda, det var som en efterfest och jag tittar på bilderna och konstaterar att…det var annorlunda;)

skanna0262

skanna0261

Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var väldigt synd att jag troligtvis aldrig skulle träffa turnéledaren igen. Det var ovanligt att träffa en människa man hade så mycket intressant att prata om efter så kort tid.
Han fick mitt telefonnummer och han fick också hotellnamnet vi skulle bo på i Göteborg. ”Du kan ju alltid ringa och berätta om allt gick bra” sa jag på skämt.
Jag brukade aldrig ge ut mitt nummer sådär, och jag vet inte vad som fick mig att göra det den här gången.
Det var absolut inte det man kallar kärlek vid första ögonkastet eller passionerad attraktion. Det var verkligen bara en känsla av att vi känt varandra länge, att vi hade mycket att prata om, en känsla av djup vänskap.
Jättekonstigt.

I Göteborg ringde telefonen på hotellrummet nästa kväll. Jag liksom hoppade till och blev nästan lite nervös, det kunde väl inte vara han som ringde?
När jag hörde hans röst blev jag väldigt glad.
Och samtidigt tänkte jag på vad det kostade att ringa från Holland till Sverige. På den tiden när jag själv ringde utlandssamtal höll jag dem väldigt korta, det kunde kosta 10-20 kronor i minuten och jag ringde hem någon gång i veckan när jag var ute på slingor bara för att berätta att jag levde och allt var bra, så mamma inte skulle oroa ihjäl sig.
Därför var vårt 3,5-timmars-samtal (det längsta jag nånsin pratat i telefon med nån) också unikt. Första 10-minutrarna försökte jag avsluta för att jag inte trodde han fattade att det kostade så mycket pengar och det skulle bli en obehaglig överraskning när han checkade ut från sitt hotell. Han bedyrade att det var okej, han hade både koll och råd, sa han.

Sen ringde han aldrig mer.
Jag kom hem, jag hade telefonsvarare, men den hade bara meddelande från skolan om vikariat och från bussbolaget.
Veckorna gick, och jag insåg att det var en rolig, men kort, vänskap.

Något år senare var jag i Oslo med några vänner när jag gick förbi något konserthus och såg en affisch på Miles Davis. Han hade en spelning dan efter, men vi skulle lämna samma dag så jag hade ingen möjlighet att se den. Kom att tänka på den trevlige turnéledaren och bestämde mig för att skriva en lapp. På den stod det: ”Remember me?” och så mitt namn och hemnummer. Jag gav den till en i personalen på konserthuset och undrade om hon kunde vidareförmedla den till turnéledaren.

(Jag vet, gäsp. Det var bara nåt speciellt som fick mig att ge det en chans till. Fortfarande inte förälskelse eller kärlek, det var nåt annat. )

”Hej, det är Anette”, svarade jag efter tredje signalen, och så blev det tyst i luren.
”Hallå?”

– Oh my God, hörde jag nån säga i andra änden. Det är du! Jag har talat med en dam hundra gånger som säger att om jag ringer en gång till kommer hon polisanmäla mig. Jag förstår nu att jag haft fel nummer, det är en siffra i detta numret som inte stämmer mot innan…

Jag vet inte om det var något han bara sa, men jag skrattade åt dråpligheten. Nu ringde han i alla fall.
Vi pratade igen i ett par timmar och bestämde oss för att ses igen.
Jag köpte en flygbiljett till Sevilla, och tog ledigt ett tag för att följa med på turnén.

Madrid, Berlin och Lund. Jag var blyg för Miles, alla kallade honom Boss och jag vet inte om jag betraktades som flickvän eller groupie.

Miles tog piller för att sova och piller för att hålla sig vaken, någon gång hade han en intervju inbokad men gick inte att väcka. G var stressad och fick göra knut på sig själv för att få liv i honom. Jag förstod att jobbet som turnéledare var allt annat än glamoröst, det var många individer i det där gänget som alla hade sina bekräftelsebehov.
Jag blev introducerad i en värld som lika gärna hade kunnat vara Mars eller Jupiter.

På en konsert kallade en av musikerna på G och gav honom en lapp, och så pekade han på en tjej på första raden i publiken. G gick fram till henne och räckte över lappen.
På morgonen när vi skulle vidare stod tjejen bredvid basisten, de kindpussades och så hoppade vi in i bussen.

– Har du nån gång ätit EN jordnöt, sa han till mig.

Jag fnissade till.
Vad annat skulle jag kunna göra? Berättat för honom att det var promiskuöst?

skanna0273

skanna0272

skanna0275

skanna0276

På en flygplats tog jag mod till mig och undrade:
– Får jag ta en bild på dig, sir?
– Get down, sa han med sin hesa röst.

Jag förstod inte, men han ville – fick jag förklarat för mig- att jag skulle stå på knä så han inte porträtterades i grodperspektiv. Han var kort och liten, när jag stod på knä för att ta bilden såg han lång ut.

skanna0278

Vår vänskap fanns kvar, men det gick längre och längre tid mellan gångerna vi hördes.
Jag flög, G var på turné.
Jag träffade någon och han träffade någon, det kom saker emellan.
Synd, men det är så livet är.

Inte förrän jag började flyga långlinjer på SAS igen och kom till New York, sågs vi igen.
Det var jag som tog kontakt även denna gång och föreslog en fika nästa gång jag skulle ha stopp i hans hemstad.
Han blev glad, och vi träffades på vårt crewhotell för en middag.

Jag hade såklart berättat här hemma för Tony om omständigheterna, att han givetvis inte behövde oroa sig, men det kändes ändå viktigt att uttrycka det i ord. Det som är självklart för mig (har aldrig varit och kommer aldrig vara otrogen) skulle ändå kunna vara något som skavde, därför ville jag mota Olle i grind och kommunicera det. Tony var okej med det.

Fortfarande idag har vi kontakt via Facebook.
G har börjat om sitt liv, han har gift om sig och har en liten son.
Jag intervjuade honom för några år sen för ett examensarbete, och vi betraktar varandra som goda vänner.

Han fick ett exemplar av min bok 2007, trots att han inte förstår ett ord så ville jag att han skulle ha den som en symbol.
Jag översatte kapitlet om min upplevelse av Miles, och han nickade.

Vid vår middag första gången vi sågs i New York berättade jag för honom om mina tankar om att skriva en bok, med tvivlet invävt mellan raderna. ”Det är nästan omöjligt att inte bli refuserad, jag vet inte om jag kan ta det…” sa jag.

Då berättade han om Cindy Lauper, som han också varit turnéledare till. Hon hade blivit refuserad när hon skickade in sin första demo.
Hon hade ramat in refuseringsbrevet som började ”Dear miss Lauper” på väggen. Skivbolagets text om att hon borde ägna sig åt annat eftersom hon inte kunde sjunga, ville hon rama in som ett ”F*** you right back”-monument.
Det var efter den berättelsen jag bestämde mig att göra det, att skriva En flygvärdinnas betraktelser- boken.

Fortsättning följer om du vill följa min Memory lane.
Nästa avsnitt handlar om mina upplevelser på Paris-Dakar-rallyt.