Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Jag tycker att vatten kokar vid 62 grader

Det verkar ligga i tiden att kritisera ”gammelmedia”.
Istället höjs enskilda så kallade sanningssägare till skyarna, och deras youtube-kanaler och lättklickade inlägg gillas och delas. De tar Swish, och vädjan om ett bidrag dit är en välgärning som innebär att rädda samhället från totalkollaps. Vem vill inte rädda samhället liksom?

Häromdagen låg en länk till en av dessa nya stjärnors kanal i mitt flöde. En yngre man med titeln Entreprenör, med ett väldigt vanligt namn (går inte att googla vidare), prydligt kammad med scarfs i halsen och en övertygande stämma ställde den retoriska frågan ”Vem granskar granskarna?”.
Med raljerande ton förklarade han myndigt varför journalistkåren ligger i dödsryckningar -vilket han välkomnade, och att regeringen till och med vill förbjuda fake-news (han gör citationstecken med pekfingrarna i luften när han säger fake-news. Vet inte om han missat hela debatten om ryska trollen?) och hyllar istället de fristående mediekanalerna. Han sa ungefär: Deras innehåll är för dåligt (gammelmedia, min anm), vi behöver bättre och ärligare rapportering. För en spottstyver är det bättre att prenumerera på min kanal.

Redan här bör det ringa en klocka.
För det första, är det verkligen en god idé att lägga ner hela journalistkåren? Att alla istället ska prenumerera på 150 individuella Youtube-kanaler?
Som den källkritiker jag lärt mig vara ville jag av nyfikenhet kolla upp den här personen genom att kolla hans hemsida han gör reklam för. (Det är nästa fråga som man bör fundera på om man vill avsätta alla journalister: ska konsumenterna ägna sin tid att kolla alla individuella kanaler så källorna verkligen är trovärdiga?)

Den här mannen har en grymt snygg hemsida. Men lika lite som jag köper vin efter etiketten, bok efter omslaget eller tandläkare efter färgen på hennes arbetskläder, så säger en snygg grafik ingenting om personen bakom den förutom att han är duktig på teknik. Jag klickade vidare för att läsa om honom för att avgöra om det han säger är värt att ta på allvar. Han hade startat 15 IT-företag och det lät ju intressant så jag klickade på ”Learn more…”-rutan men under den låg en ”Page not found”.
Det fanns ett tiotal egenproducerade klipp snyggt förpackade och någon artikel, men sen orkade jag inte gräva mer för att få fram information om honom. Vilka företag är det han startat/drivit? Har de gått med vinst, funnits länge? (Alla kan starta ett företag, det kostar 800 spänn. Det är fortsättningen efter uppstarten som är intressant.)

Jag tänker så här.
Journalistprogrammen har höga intagningspoäng/intagningskrav. Det är många fler som söker än som kommer in, och det finns också många fler journalister än jobb efter avslutad utbildning. Mediehusen kan tillåta sig att anställa gräddan eftersom det finns så många att välja från. Det är till och med så, att mycket kompetens går arbetslösa av anledningen att så få vill betala för en tidningsprenumeration längre. Det finns ju gratis på nätet.

Utbildningen är 1-3 år (3 år kandidat= 180 hp). Att komma in innebär att ha gjort bra ifrån sig i skolan, att gå ut och ta examen är ett bevis på styrka och uthållighet.
På 10 minuter hugger Youtubern huvudet av tiotusentals journalister och deras kompetens, och serverar lösningen att istället prenumerera på hans kanal. (Puh, skönt med valuta för pengarna. Så jag slipper de oseriösa tidningarna DN, SvD, Sydsvenskan etcetera som jag visserligen inte prenumererar på men ändå. Obs. sarkasm). Själv är han allt annat an transparent. Gick han ut grundskolan med bra betyg? Gymnasiet? Har han några högskolepoäng i samhällskunskap, nationalekonomi eller journalistik själv? Eller är det mycket skrammel i tom tunna?

Vem som helst kan starta en kanal på sociala medier. Den som inte klarade grundskolan och den som tagit en professur har samma möjlighet att nå ut med sitt budskap. Det är bra.
Men för oss konsumenter är det problematiskt, eftersom ansvaret att granska ligger helt på oss.
Nätet översvämmas av folk som tycker saker, typ ”Jag tycker att vatten kokar vid 62 grader”, och det kan vara svårt att bedöma vad som är fakta / nyheter/ opinion / troll.

Hämtar jag nyheter från medier med ansvarig utgivare känner jag mig hyfsat trygg. Det finns granskare som granskar granskare (exempelvis Granskningsnämnden) men individer på sociala medier härjar fritt under åsiktsfrihetens flagg.
En stor skillnad.