Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

27 mars 1990 – 27 mars 2018

Idag för 28 år sen skrev jag på mina anställningspapper för att börja min karriär på SAS:
4

Idag 28 år senare skrev jag igen min signatur på ett kontrakt. Denna gången min uppsägning.
Med tårarna brännande.

8

Vi tar det från början.

Det var en ganska vanlig kvällsflygning till London, den 8 juni 2016.
Vi fick en slot-tid vilket gjorde att vi fick en två-timmars försening, och väl framme i London skyndade markpersonalen på att få städat och bad oss göra en så snabb turn-around som möjligt.
När passagerarna kom ombord lade jag genast märke till att det snabbt blev fullt i de första hatthyllorna, och jag höll ett getöga under boardingen så att ingen som skulle sitta längre bak snikade in sitt bagage på någon av de första raderna.

En passagerare suckade irriterat över att det inte fanns någon plats för handbagaget, men jag såg ett bagage som låg med långsidan utåt vid rad 4 och gick dit för att vända det med kortsidan ut så det skulle få plats en väska till. Jag gjorde en vridande rörelse över huvudet och kände hur det högg till i ryggen. En omedelbar, stark, smärta.
Väskan kom på plats, och vi begav oss tillbaka mot Köpenhamn.

Jag gick framme i gally och märkte hur det högg varje gång jag skulle böja mig efter kaffekannor eller matboxar.
Det gjorde ont, men det var ändå ingenting mot hur det kändes dagen efter.
Jag kom knappt ur sängen.

Jag ringde min kiropraktor och fick en akut-tid.
– Men vad har du gjort…??? Du är ju helt svullen i ryggen.

Det gick ett par dagar, jag hade semester och tänkte att det skulle gå över. Men det gjorde inte det.
Efter några dagar fick jag tid hos husläkaren, som ställde samma fråga: Men vad har du gjort…???

Jag ordinerades att ta smärtstillande och uppsöka sjukgymnast, och gjorde som jag blev ålagd.
Det har jag faktiskt gjort sen dess. Jag är inte läkare själv och gör heller inte anspråk på att vara en amatörkopia av en. Jag har tillit till dem som utbildat sig till det och ifrågasätter inte deras ordination.

Sjukgymnasten bad om ett läkarutlåtande efter några månaders träning, eftersom hon inte såg förväntade resultat.
Läkaren undersökte mig och sa:
-Det är inget fel på din rygg! Träna hårdare styrketräning och ta mer smärtstillande om du behöver!

Jag följde även denna ordination, men blev sämre och sämre och sämre, ju mer jag styrketräning jag utförde.
Det gick till slut på humöret och psyket, kunde jag verkligen inbilla mig?
Det gjorde så vansinnigt ont att jag inte längre kunde sova och fungera. Jag vaknade varje gång jag skulle vända mig och när jag kom till min husläkare igen för ett år sen föll jag i gråt. Det hade kommit till en gräns. Jag hade haft en förkylning men inte annars varit sjukskriven på flera år, men nu kändes det som jag ville ta Tramadol och sova i en vecka.
När jag blev ledsen undrade läkaren:
– Vill du att jag remitterar dig till en kurator?
– Näe… det är ryggen som gör ont. Kan jag be att få bli röntgad?

Jag fick utskrivet sömntabletter och fick också löfte om en remiss till MR.
I början av maj förra året fick jag svaret att det fanns ett relativt stort diskbråck i ryggen.
Hos kirurgen som undersökte mig vidare fick jag göra ytterligare en MR av nacken, och där hade jag två diskbråck.

I december förra året blev jag opererad i nacken, kanske skulle det hjälpa även mot ryggsmärtorna.
Känseln i handen kom tillbaka, jag har full rörlighet i nacken, men det gör fortfarande ont.
Kanske blir det bra, kanske inte, fick jag veta vid efterkontrollen.
Ryggen däremot är dålig och går inte att operera.
Varför och hur går bara att spekulera kring, men troligen utlöstes något av traumat med bagaget. Det blev inte behandlat eller rätt ordinerat (jag skulle INTE ha tränat hård styrketräning på det sättet och bedövat mig med piller, som det blev sagt att jag skulle).

Och nu är det för sent.
Flygläkaren bedömde att jag inte mer kan ha hand om säkerheten på ett flygplan, eftersom min rygg inte fungerar som den ska. Och att risken är för stor att det blir värre av att göra de o-ergonomiska rörelserna som krävs ombord. Så han tog mitt certifikat. Och utan certifikat får jag det som kallas Loss of License.
( I Sverige omplaceras man, men i Danmark fungerar det annorlunda).

Jag är tom inombords.
Visst förstår jag, och jag har förberett mig på att det skulle kunna bli såhär.
Sentimentalt och sorgligt.
Jag har skrivit Memory Lane men ändå trott att det skulle ordna sig.
Att jag skulle bli helt bra efter operationen.

Vad ska jag göra nu?
Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte.
Jag har tappat min identitet känns det som.

Bloggen kommer att finnas kvar ett tag till, sen får vi se.
Jag måste skriva av mig, försöka hitta ett halmstrå och en ny stig att trampa.
Vart den leder eller om den alls finns…jag hoppas det.

Idag tittar jag på gamla bilder och torkar tårarna som rinner längs kinderna.

21 år och ny.
1

Jobbade på Malmö Aviation vid behov, Baltic och Malmö Aviation var systerbolag på Sturup.
2

En säsong hade jag på Transwede:
3

Sen blev det SAS, där jag haft tre olika uniformer:
5

6

Jag kommer alltid vara flygvärdinna i hjärtat och själen.
7

Men nu börjar ett annat liv.
Jag fattar det inte ännu…
Jag har gått ut genom denna dörr för sista gången:
9