Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Ett exempel på två sidor av en pannkaka

Dr Phil brukar säga: ”det spelar ingen roll hur tunn en pannkaka är, den har ändå alltid två sidor”.
Jag tycker inte det är en så vidare bra jämförelse.
Jag har uppfattningen, för att dra en annan liknelse, att det är mer ”50 nyanser av grått”. Det finns oftast betydligt fler än två sidor att beakta. Å ena sidan, å andra sidan, å tredje sidan, å …14:e sidan.
Den som tror att det bara finns två, typ: för/emot, vad det än gäller, tänker snävt.
Man kan titta ur mikroperspektiv eller makroperspektiv på en fråga, eller genom retorikens ethos, patos eller logos. Se, redan 5 perspektiv bara där.

I morse läste jag de två länkade artiklarna. Ett utmärkt exempel på där journalisten beaktat detta med perspektiv. Özz skriver en krönika, skriven med patos, och artikeln under ”Läs mer” beskriver en annan sida, med mer logos. (se länkarna)

En bra krönika, skriven på krönikevis. Läsaren känner något, blir berörd, tycker något.
Och en bra nyhetsartikel, byggd på research och fakta.

Vad jag tycker?
Min nyans av grått?

Då svarar jag på Özz krönika, eftersom den påstår något. En rubrik riktad till mig att erkänna något som skribenten påstår sig veta. Ett jättebra sätt att väcka läslust skrivlust.

Nä, jag är inte alls avundsjuk faktiskt. Tvärtom tycker jag det är så vansinnigt sorgligt och så vansinnigt plågsamt att det alls finns något som tiggeri. Av vilken orsak som helst. På grund av fattigdom, eller på grund av att någon tjänar pengar på andras armod.

Att jag inte ger pengar, kläder eller mat längre har flera skäl. Det första handlar om att jag inte VILL att det ska vara ”normalt”. Att vi normaliserar att vissa sitter i regn och rusk och att livet beror på vår godtycklighet. Vi rika, som ger ibland och ibland inte. Vi rika som hade turen att födas här.
Om vi menar allvar med vår ambition att hjälpa på riktigt, så kan vi välja att göra det. Vi kan gå fram och säga att ”Jag lovar försörja dig och din familj under närmaste året. Jag lovar att varje månad skicka 2000 kronor till mat och skolböcker”.
Då behöver de inte sitta där i regnet.

Men jag erkänner, jag har inte gjort det. Jag är månadsgivare på annat håll, till organisationer som hjälper många fler för samma summa pengar. Till organisationer som arbetar med liv och död. Där 1000 kronor kan rädda svältande barn, eller bygga barnbyar för barn som annars skulle vara hemlösa.

Att skänka till tiggare här, bidrar (möjligen) istället till att en massa barn lämnas vind för våg av sina föräldrar, kvar i Rumänien. Jag vill inte bidra till att det permanentas, att fler och fler åker hit för att tigga, för att det KAN vara lukrativt. För att det KAN bli en affärsidé. För att det KAN finnas kriminella som utnyttjar deras utsatthet.

Så nä, jag är inte avundsjuk. Det gör ont långt in i hjärtat att möta tiggarens blick och ha bestämt sig att inte ge.

Men kläder då? Jag har gett både kläder och mat, för jag trodde det var en god gärning och fick mig att känna mig som en god människa. (!)
Sen såg jag Uppdrag Granskning om Sorgenfri-lägret i Malmö som skulle rensas för att det blivit en kåkstad.

Där fanns en hel container utställd, där immigranterna ombads kasta skräp.
Den var FULL med sop-påsar med…kläder.
Det som givits av oss rika som städat ur garderoben och tänkte på de stackars människorna…
En container avlagda kläder kastades bort. Kan det ha funnits platser på jorden där de kunnat komma till nytta?

Det är en annan sida av pannkakan.
Och det finns åtminstone 47 till;)

http://www.expressen.se/kronikorer/ozz-nujen/erkann-att-du-innerst-inne-ar-avundsjuk-pa-tiggarna/

http://www.expressen.se/nyheter/sa-styr-natverket-tiggeri-narkotika-och-prostitution/