Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Dagens andra betraktelse: Storasysterns ok

9789172322004_200x_aldst-yngst-eller-mittemellan-din-placering-i-syskonskaran-och-hur-den-paverkar-dig_pocket

Författaren till boken: Äldst, yngst eller mittemellan-din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig, är skriven av en före detta kollega till mig, Elisabeth Schönbeck. Jag har lyssnat till hennes föredrag flera gånger och igenkänningen är stor.
Boken har några år på nacken, men hennes ord och exempel är något jag kommer tillbaka till allt som oftast.

Till exempel, vid tiden hon skrev på boken, satt jag i kommunfullmäktige. Vid den tiden var det inte riktigt 50/50 av män och kvinnor (vet inte riktigt hur det är idag), men jag fick uppdraget att ställa frågan till de knappt 30 kvinnorna, om deras plats i syskonskaran. Alla utom en var storasystrar.
Många av mina väninnor i ledande befattningar idag är också storasystrar eller endabarn, men såklart finns det undantag.

En dag, vid hotellpoolen i Muskat, såg jag något jag också förknippade med vad jag läst och hört om placeringen i syskonskaran.

En familj med två små barn (gissningsvis runt 1 och 4 år) var vid barnpoolen. Mamman och pappan satt i solstolarna, barnen badade i det grunda vattnet med simringar runt mage och armar.
Mamman förmanade storasystern att passa sin lillasyster så hon inte kom under vattnet.
Storasystern hade koll, men liten som hon var glömde hon sig emellanåt och plaskade och dök.
Mamman förmanade henne igen.
– Ha koll på din lillasyster sa jag! sa hon med sträng röst.

Storasystern tog tag i lillasysterns hand en liten stund, men frestelsen blev för stor. Hon släppte den några sekunder för att göra ett dyk och få leka själv en stund.
-Hörde du inte vad jag sa? Nu går du upp från poolen! Vi kan ju inte vara här mer när du inte gör som jag säger!

Flickan började gråta och bedyrade att det inte skulle hända igen, bara hon fick stanna i poolen en liten stund till. Mamman var obeveklig. Flickan grät fortfarande när mamman tog en handduk runt henne och hämtade upp lillasystern, som började gråta hon också.

Jag kände igen känslan.
Mina föräldrar har såklart aldrig straffat mig för att jag inte tagit hand om min lillebror, däremot känner jag igen mig i att behöva bli ansvarstagande tidigt. ”Du som är så stor…”.
Fast jag var liten var jag ju alltid äldre, större, borde veta bättre. Det är signifikant hos storasyskon.
Om telefonen ringde (vi hade företag), medan hon bytte på lillebror (3 år yngre än jag), hade hon lärt mig hur jag skulle svara. Jag fick en börs med mynt och en lapp, som jag lämnade till kassörskan, och gick till den lilla kvartersbutiken för att kompletteringshandla mjölk, bröd och pålägg. Jag var 4.
”Det var andra tider, inte så mycket trafik och ingen kidnappningsrisk”.
Sant.
Men ansvaret var detsamma att titta innan man gick över gatan och att inte tappa börsen på vägen…

Jag är gift med en lillebror, och det är enligt Elisabeth också typiskt och att föredra.
Vi storasyskon vet hur vi ska hantera småsyskon bäst, så att säga. Det ”krockar” liksom inte lika lätt.
Tony är mer lekfull, ”det-ordnar-sig”-typen.
Jag svarar: Ja, det ordnar sig för att jag ordnar det till dig.

Generalisering?
Kanske det.
Läs boken och avgör själv;)