Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Man kan inte gå tillbaka

På den så kallade kunskapstrappans första steg står det ”omedveten okunskap”. På nästa står det ”medveten okunskap”.
När man en gång fått medveten kunskap kan man inte gå tillbaka på trappans förra steg och säga ”jag har ingen aning”.

Det finns en massa saker jag inte har en aning om, och det finns mycket att jag vet att jag inte vet. Jag vet att jag inte kan programmera en dator, jag vet att jag inte kan prata italienska. Och tusen miljoner andra saker.

För några år sen lärde jag känna en person som var mycket kunnig inom ämnet feminism, något jag själv inte alls kunde mycket om. Jag hade ett förhållande till ordet, och det var inte så positivt. Jag kopplade nämligen ordet till andra personer jag träffat genom åren som inte gjort ett gott intryck, och så dömde jag ordet till personer.
Jag blev nyfiken, så när jag pluggade gjorde jag ett examensarbete inom samtals – och intervjuteknik där jag läste på och lärde mig fakta om feminismen. Och det som tidigare var en tanke och upplevelse blev nu istället till kunskap. Feminism är en sak, politik om HUR är en annan.
Om ett parti säger ”vi vill göra så här… för det tror vi ökar jämställdheten” så kan ett annat säga ”nej, vi tror istället man bör göra så här…”.
De kan båda vara feminister, men har olika vägar att nå dit.
Precis som övrig politik. Alla vill ”satsa på barnen”, men vägen till hur barnen får det bäst råder det delade meningar om.

Tills för några månader sen visste jag heller inte riktigt vad ”normkritik” innebar i det dagliga livet.
Så, tada, träffade jag en person som kunde mycket om det. Blev igen intresserad och har läst om det, och har fått många aha-upplevelser.
Inte för att jag tror att en normlöst samhälle är att föredra, jag tror absolut att normer är nödvändiga för oss för att kunna skapa sammanhang, men jag tror det är sunt att vara just ”normkritisk”, att titta på ”så gör vi här-materialet” och fråga sig om det är av vana eller det finns en grund.

Det går inte att gå tillbaka.
Jag kan inte säga att jag inte vet.
Eller att jag hellre vill vara lyckligt ovetande, för det är enklare.
Det är också djupt frustrerande att diskutera med någon som är på första trappsteget men TROR att de besitter medveten kunskap…
Inom flyget stöter jag på det ofta, alla har ju flugit. Och då ”vet” de hur det är att ha det som profession. Likaså inom företagande. Alla ”vet hur företagare är”, och generaliserar.
(Lärare och sjuksköterskor, har ni upplevt detsamma kanske?)

Receptet är orden lyhördhet och ödmjukhet. Att förstå att det är så ytterst lite jag kan i jämförelse med hur mycket det finna att lära.
Och det har jag gemensamt med de flesta av er som läser det här.