Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag blir inte kursetta på mindfulnesskursen

Jag har börjat en kurs i mindfulness.
Det var ärligt talat riktigt stressande.

Kursledaren bad oss presentera oss och berätta varför vi var där, samt vilka förväntningar vi hade.
– Jag heter Anette, svaret på din fråga är ”därför att jag behöver det”. Jag blir till exempel stressad över att du pratar långsamt, det måste vara ett tecken, va?

Sen skulle vi göra den klassiska ”kroppsscanningen”.
En röst på en cd-skiva guidade oss genom en halvtimmes sejour där vi skulle tänka på kroppsdel för kroppsdel och det var pulshöjande det också.
”Tänk på din högra stortå…” sa rösten.
”Å nej, det är vänster stortå kvar, och vader, skulderblad, panna, ja alltihop, och jag har redan träsmak och vill egentligen helst sova” tänkte jag.

35 långa minuter när jag tyckte tiden stod stilla, jag måste ha presterat sämst i gruppen.

– Det handlar inte om att prestera, det är ingen tävling, det är ett tillstånd av varande, inte görande, sa kursledaren.

*gäsp*

Jag lever snabbt. Fortare. Mer. Fixa nu. Driv. Mer driv. Duracellkanin och dött batteri, men sällan står min maskin i standby-läge.
Det här med långsamt, sitta still, njuta på befallning…svårt.
Jag kan vara mindful på mitt sätt.
Ligga i soffan i uterummet och titta på ett blad från vinrankan.
Lyssna på varenda textrad i en låt.
Studera mina barn när de sover eller bara följa Tonys andetag i bröstkorgen som reser och sänker sig.
Jag kan visst vara lugn.
När jag vill.
På mina premisser.

Men det här med kurs, kom klockan 15.30 – 17.30, sitt på den stolen, andas in och ut, lyssna inåt, vad har de andra att säga.
Jag vet inte.
Det känns konstigt.
Det blir ett görande hur jag än tänker.

Vi har läxa.
Vi ska träna varje dag.
Jag ska göra läxan, jag lovar.
Men på mitt sätt.
Precis som allt annat jag tar mig för.