Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Montazami -Läckberg

När jag håller föredrag på skolorna får jag ofta frågan ”vilka kändisar har du träffat på flyget”?

Och visst är det så att det ibland under åren dykt upp välkända ansikten, vilka är ute och flyger som privatpersoner och därför är en av alla de hundratals andra i samma situation.
Det är dock samma regler som gäller angående mobiltelefonen, datorn och säkerhetsbältet, om man är kung av Sverige eller man är ett ensamåkande barn eller man är frekvent pendlande företagsledare. Det är inte alla som är bekväma med det. På flyget är situationen den, att det är kabinbesättningen som håller koll på ordning och säkerhet, och som ibland måste påpeka ”var vänlig stäng telefonen” (ibland många gånger trots att det annonsertas tydligt), och det finner en del jobbigt.

Är nu personen känd, och har en image av att vara det som Läckberg i veckan benämnde ”helylle”, så är det klart att det är så jag förväntar mig att passageraren även agerar privat där i flygstolen. Han/hon är ju så trevlig och smilande på TV, och jag ser det ju själv. Får jag då ett nonchalant ”Ja strax, vi har väl inte startat än?” om jag påpekar att mobilen ska stängas, så stämmer inte min uppfattning med den verkliga bilden. Förväntning/upplevelse går inte hand i hand. Det kända ansiktets image är inte överensstämmande med den privata personens verkliga jag, tänker jag. Och tvärtom, om någon som spelar buffliga roller sedan privat visar sig vara en trevlig och glad person säger man ”han är ju faktiskt jättetrevlig”.

Vi som inte är ”kända från TV” behöver inte tänka lika mycket på hur vi uppfattas i det hänseendet för att folk generellt helt enkelt inte har en bild eller fördom. Om någon annan passagerare svarar lika nonchalant på en uppmaning om mobilen lägger jag inte lika lätt en värdering som om det är någon som bryter min förväntning.

I mediastormen kring Montazamis personlighet, vilken Läckberg i veckan kritiserade, så tror jag att det är här problemet ligger. Läckberg irriterar sig på att image och verklighet inte hänger ihop som hon upplever det, och ännu mer verkar hon vara upprörd över att en del av imagen också är att Montazami upprepar att hon ”är sig själv i TV”. Det tycker inte Läckberg stämmer med den bild hon har upplevt och fått erfara. Det var inget ”helyllebemötande” hon fick vid deras möten.

Det vi kan lära oss är att det är viktigt i varje stund att tänka på hur jag vill uppfattas. I alla möten. Vill jag uppfattas som en klimakterietant eller en trevlig, glad kvinna? Och har det betydelse om personalen i mataffären känner igen mig som det ena eller det andra?

Det bestämmer man själv, vare sig man är känd från TV eller inte.