Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

200 ända in i kaklet

Jag slår vad om att jag kommer få en del goda råd den här hösten också som handlar om att ta det lugnare, och det är alltid välment.
Förra hösten var rätt tuff, med flygjobb på halvtid, studier på heltid med pendlande till Göteborg 5 timmar per dag tre dar i veckan, och föredragshållande när det gick att få in. Inga lediga dagar, alldeles för lite tid att träffa mina älskade och ett strikt fokus. Men när något är tidsbundet kan man alltid tänka ”bara 5 veckor till”, i motsats till om man har 3 år framför sig, då håller inte det tempot.

I sommar har jag gjort …ingenting. Det har varit jättesvårt att säga det när folk har frågat.
-Vad gör du nu för tiden?

”Nu för tiden” betyder ju inte att rada upp sitt CV vad jag har gjort tidigare, och inte vad frågan betyder, eller hur. Och i min generation är det fint att prestera och ha full kalender, så att svara ”ingenting”…nja, det har tagit emot.

Nu är det inte så att jag jobbar och pluggar för att det är ”fint att ha fulltecknad kalender” heller, utan mer att jag faktiskt älskar att jobba och finner det givande att studera, men mitt problem är att ha balans mellan arbete och fritid. Jag tycker det är svårt att tacka nej till uppdrag eller möjligheter, det känns som livet är så kort, tänk om man slarvar bort tiden och missar nåt? Ångrar nåt man inte gjorde? Och nu är tiden när jag har ett barn utomlands och ett på gymnasiet, dvs jag är inte lika viktig som förälder i hänseendet ”vårdare”. Jag kan ägna mig åt mig själv dagtid helt enkelt.

Därför är det igen 200 ända in i kaklet. Jag flyger inte just nu, men jag pluggar i Stockholm till journalist (pendlar en dag i veckan), jag ska även läsa en halvtidsutbildning i Samtals-och intervjuteknik i Kristiannstad ( 1,5 timmes bilväg härifrån, kör en dag i veckan dit) och så har jag bokat in rätt mycket föredrag. Startade ut på Österlen igår, och idag planerar jag för en utbildning jag och en kollega ska hålla för andra mentorer. Ett lite nytt upplägg, det kommer drickas en del kaffe under dagen kan jag tänka.

Till jul är det klart, och vad som händer efter jul har jag i dagsläget ingen aning om. Det är läskigt att inte ha en aning, i min ålder. Det är så 90-talistiskt på nåt sätt att leva för dagen och Carpe Diem många gånger, men egentligen stör det mitt kontrollbehov. Å andra sidan hade alternativet varit att jag fortfarande flög till Washington och Peking regelbundet, hade konstant jetlag och en sliten kropp, och därför är pausen ett avbrott och en energikick.

Saknar jag jobbet?
Ja och nej.