Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Småmulligheten ska bort

Det finns säkert fysiologiska förklaringar som åldersbetingning och att jag inte kunnat träna tillräckligt förra året när jag hade diskbråck i nacken, men faktum kvarstår. Jag har ”unnat mig” både godis och kakor i tid och otid och naturligtvis sätter det sina spår. Mina kläder har stramat ett tag, jag har avhjälpt det genom att använda trikå och snälla varianter av tunikor, och gått i samma jeans som också är av en schysst stretchmodell.

Men jag har inte tyckt om det. Och jag har inte tyckt om mig. Jag har tyckt att jag borde veta bättre och det har jag rätt i, jag vet bättre, men jag har struntat i det bättre vetandet och ändå köpt en påse lösgodis i affären som belöning för att det gått bra på nåt prov eller tröstat mig för att det gjort ont i nacken. Eller nån annan av alla trehundranitton förklaringar man kan ha som anledning att trycka nåt i käften.

Det är riktigt svårt att ha en schysst mathållning som flygande, det är det enda skäl som är giltigt. Man kan äta tre frukostar och/eller kan det gå 10-12 timmar mellan måltiderna bara för att det helt enkelt inte går eller finns möjlighet. Första dagen är det möjligt att ta med sig matlåda, men är man ute på slinga går inte det. Det finns dessutom ingenstans att värma maten, så antingen blir det sallad eller mackor. Jag har istället chansat på att det finns på flygplatserna eller hotellen, men när man är så hungrig så magen skriker har jag mer än en gång kommit på mig själv att jag struntar totalt i rösten som pratar i huvudet om vad som är bra mat. Säljs det pizza och det går fort, så blir det pizza. Säljs det en macka så blir det en macka. Eller en hamburgare en sen kväll som room-service levererar…

Jag vet bättre. Men jag gör det inte. Och det kan man ju reta sig på.

Jag var på Hälsomässa med min son för nån månad sen, och vare sig man vill eller ej blir man inspirerad av föredrag och utställare. Anna Skipper och Fredrik Paulun till exempel. Och så gick jag runt ett bord med viktminskningssmoothies från www.slanka.se några gånger innan jag stannade och pratade en stund. Jag hade egentligen inte tänkt att det var min metod, jag tycker man ska äta mat och träna sig i form. Byta ut dåligt mot bra och ge kroppen vad den vill ha så den kan prestera. Inte konstgjorda lightprodukter, inte aspartam, inte smakförstärkare, utan naturliga ekologiska livsmedel i en blandning som får dig må bra och kunna leva sunt utan att känna att man offrar sig för viktens skull.

Men jag stannade till ändå. Jag förklarade att jag var negativ men ville ändå ställa några frågor och undrade vad utställarna ansåg var för-och nackdelar med deras produkt. Och naturligtvis gick jag därifrån med en veckoranson. ”Naturligtvis”- skriver jag därför att jag inte är så svår att övertala när jag fått några positiva argument och egna berättelser som verkar trovärdiga. Min son, som kan en hel del om näringslära och träning läste också han på innehållsförteckningen och även han gav klartecken att det skulle vara en möjlig metod. Det som avgjorde det var just att det inte var något aspartam, eftersom just det söta triggar ett redan triggat sockerberoende och sockret ska bort från maten.

Det är inget naturligt sätt, men det är ändå ett sätt att komma igång med en kickstart för att lättare helt kunna avstå frestelser, istället för att kunna tillåta sig fuska och räkna kalorier eller Points som gör det möjligt, så är det ett par veckor totalt förbjudet att äta någontings alls. Jag bara dricker smoothies och vatten, lider av att inte få tugga, men låter det ta några veckor att bli av med sockerberoende och koffeinberoende och ska sen införa protein och kolhydrater i långsam takt.

Jag har nu efter en veckas användning gått in i ketos, tappat några kilos vikt (mycket vätska men ändå) och känner mig motiverad därför att resultatet är snabbt och min längtan efter att komma i fina vårkläder känns inte ouppnåbar. Jag läser på nätet och följer programmet som finns tillgängligt (kolla hemsidan, se länken ovan, det är öppet för alla att läsa) och vill man ha extra peppning finns det konsulter till hands, men man bestämmer själv.

Jag behöver gå ner omkring 10 kilo för att nå ”må-bra”-vikt, det betyder inte att jag blir smal eller tanig eftersom jag inte har anlag för det, det betyder att jag är normalviktig enligt BMI-tabellerna. Det är mitt mål. Att vara en 38/40 istället för 42/44 eller ibland 46 i vissa byxor, det är mitt mål.

Jag har hållit på en vecka, har passat så bra eftersom jag sluppit tugga med den kivande tanden, och planerar hålla på en vecka till innan upptrappningen. Jag ska fixa lite mat ikväll till middagsgäster, det känns konstigt, men jag får ta det och umgås vill jag. Har förstått hur mycket maten betyder i sociala sammanhang och för mysfaktorns skull, men jag sätter mig på vänt och ska sedan äta igen. Bara lite mer mat som kroppen faktiskt uppskattar istället för att stilla hunger med vad som helst.

Och nu kan jag inte skylla på tidiga morgnar eller långa flygdagar, så jag tror minsann jag ska lyckas med det här lilla projektet. Inte säker på att jag är redo för en Före-bild, vi sparar den till Efter-bilden om några månader va?