Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gästblogg

Jag blev tillfrågad om jag hade lust att gästblogga hos en bloggvän och skrev följande:

Bloggvärlden
Att jag kom i kontakt med bloggvärlden 2006 var en slump. Genom en feltryckning på expressen.se hamnade jag på en bloggportal, och hade ingen aning om vad en blogg var. Jag hade hört ordet, men förstod inte innebörden.

Hela den dagen satt jag som klistrad medan jag klickade runt och läste skribenternas dagböcker, och flera gånger kom jag på mig själv att undra om det jag gjorde var okej. Det är ju en välkänd regel annars, att det är förbjudet att snegla i folks dagböcker. (Det var i alla fall vad jag strängt sa till min lillebror när jag kom på honom en gång att försöka mixtra med det lilla låset i den dagbok jag ägde och trodde jag förvarade på säkert ställe).

Jag tog del av inlägg från ”trasig flicka”, ”olycklig kärlek” och ”pappa som inte får träffa sina barn” och förundrades över öppenheten och hur naket det var, men förstod att det var för att det inte fanns en person med namn och bild som behövde stå för sina tankar. Det var mer regel än undantag att utelämna sin identitet, vilket också ibland fick mig att ifrågasätta äktheten. Kunde livet vara sådär orättvist? Var det så det kändes att ha blivit sexuellt utnyttjad? Var det så ett alkoholberoende påverkade livet? Eller var det fiction och påhitt alltihop? Jag fascinerades över hur jag fick titta in i världar jag aldrig annars upplevt, och efter några dagar öppnade jag ett eget konto. Anonymt förstås.

Jag såg att det fanns många bloggare som redogjorde för vad de gjort, som skrev under kategorin ”osorterat” och ganska snart började jag välja ut några bloggar jag tyckte var intressanta, eftersom just redogörelserna för dagens ToDo-lista faktiskt inte var så intressanta i längden. Jag bestämde mig också själv att kategorisera min blogg till mitt yrkesval, och tog också beslutet efter övervägande att ha öppen identitet. Jag har ångrat det vid ett par små tillfällen, för visst är man mer utsatt när knäppgökarna vet var man bor, men i det stora hela har det bara varit positivt. Jag väljer ju vad jag skriver, och efterhand lär man sig förstå hur det man skriver kan tolkas eller misstolkas och så anpassar man sig, men också utvecklar sitt språk, så att man tränar sig att skriva på ett sätt som är tydligt.

En dag stod det en stege rest mot mitt sovrumsfönster, det gjorde mig rädd och denna enda dag funderade jag också på att lägga ner bloggen, men är glad att jag inte gjorde det. Annars har jag haft ett par kommentarsskrivare som jagat mig med obehagliga kommentarer, och som också gjorde att jag stängde av kommentarsfunktionen i expressenbloggen. I övrigt har det bara varit positiva upplevelser de här sju åren.

Jag kommer väl ihåg de första kommentarerna jag fick, det var en svindlande känsla att någon hade läst vad jag skrivit! Det var också en ny värld som öppnade sig när jag upptäckte att en del av kommentarsskrivarna hade egna bloggar som jag blev bekant med, och hur bloggskrivarna blev goda vänner i cyberrymden. Det finns några som jag haft kontakt med genom åren tex signaturerna Mrinda eller Geddfish, som jag aldrig träffat IRL men som ändå känns som trogna gamla vänner efter dessa år. Jag får ta del av deras liv genom vad de skriver i sina bloggar, och det känns hedersamt på nåt sätt att vara en del av någon annans liv som man aldrig troligtvis hade träffat om det inte vore för bloggskrivandet.

Jag är ytterst tacksam att jag gjorde den där feltryckningen. Bloggandet har gått i vågor, från att jaga läsare på Topplistor till att hitta sin roll och sitt eget behov av att skriva av sig, till att tänka tanken om/hur det påverkar någon annan vad jag skriver. Kan jag engagera? Kan jag göra skillnad med några knapptryckningar på tangentbordet? Kan mina kommentarer hos andra göra någon glad?

Jag vet med all säkerhet att de vänner jag fått genom bloggandet berikar mitt liv, och jag hoppas fler startar bloggar för att få uppleva det. Det spelar ingen roll hur man skriver eller om man stavar bra eller dåligt, om man sätter rätt skiljetecken eller inte eller man skriver långt eller kort. Mitt enda råd är att skriva med hjärta, både i inlägg och kommentarer. Gör man det kan det helt enkelt inte bli fel.

Önskar alla ett gott nytt bloggår, det kan ju i princip vara årets första bloggdag just idag för nån, eller hur?