Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hur gick det idag?

När jag ska åka till någon pensionärsförening och hålla föredrag, så känner jag mig lugn, det går på rutin. Jag förebereder mig nån timme, går igenom manus och ändrar möjligen lite i bildordningen, men i det stora hela är det en standardupplaga som jag vet går hem, och man ska inte riva upp ett koncept som funkar bara för sakens skull.

Sen kommer det då beställningar på föredrag, där jag instinktivt har lust att säga ”Tyvärr, då kan jag inte” trots att de inte ens har lämnat förslag på datum. Jag blir nervös av att veta att åhörarna kanske är mer kritiska/kräsna/pålästa eller vad vet jag, och jag blir skiträdd att inte lyckas presetera så bra som jag förväntas eller de inte tycker jag är prisvärd. En klassisk prestationsångest, där jag låter familjen veta i veckor i förväg att jag faktiskt nog inte klarar det här. Egentligen.

Tony har sitt sätt att behandla min ångest på, han är ironisk. Väldigt ironisk.

-Hur många kommer sa du? Oj, 100? Men ska du inte börja ringa ikväll då?
-Ringa?
-Ja, och berätta att det tyvärr är inställt.
-Äsch

Idag när jag kom hem sa han:
-Det gick åt skogen va?
-Eh, va, nä, vadådå?
-Ja, jag har tänkt på dej idag och tyckte det var synd nu när du har förberett dig så mycket att det gick så dåligt!
-Det gick inte dåligt!
-Va? Gjorde det inte? Men det sa du ju att det skulle göra?
-Äsch

Nästa gång ska jag inte säga nåt innan jag åker.
Jag ska bara komma hem, pussa honom, och säga:
-Du?
-Ja?
-Äsch.