Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Jag måste förklara mig

Jag ber om ursäkt för mitt slarvigt formulerade inlägg om Marie Fredríksson. Innerligt. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig när jag ser kommentarerna.

Låt mig utveckla min tanke, och försöka göra mina tankar tydliga, för någonstans har jag ett budskap med inlägget.

Låt oss gå tillbaka några år till att börja med. Min pappa dog 68 år gammal i lungcancer. Han var en eldsjäl som hade ett väldigt stort hjärta, och fortfarande saknar jag honom varje dag.

När han dog blev jag förtvivlad, men jag blev också arg, för jag tyckte livet var så orättvist. Varför skulle han dö när det fanns så många som inte ville leva/som var kriminella/som hade mördat/som inte hade något att leva för? Varför skulle en fantastisk person som spred så mycket glädje dö?

Jag delade mina funderingar med min farbror som sa att mitt tankesätt var förödande och inte konstruktivt, tänk om bara kriminella hade fått cancer, det hade väl varit ett märkligt scenario. Han hade såklart rätt, men jag ville så gärna hitta någon form av logik. Sorg är en krissituation där allt ställs på sin spets.

När jag mötte Marie blev jag chockad. Det var som att se pappa hans sista dagar. Jag har två väninnor som går igenom det helvete det är med cellgifter i detta nu. Jag såg dem i henne. Jag blev påverkad av att konfronteras med min egen rädsla.

Det spelade egentligen ingen roll alls att det var Marie Fredriksson, jag kunde ha skrivit ”en kvinna”, men budskapet med att nämna hennes namn (jag ångrar mig nu) var att hon lever en dröm som många unga har som högsta önskan i livet. Att kunna leva av sin musik och få turnera och vara någon många ser upp till.

I hennes värld hade hon nog bytt allt det där mot att få vara frisk, och det var mitt budskap jag inte alls lyckades få fram. Cancer drabbar vem som helst, dig eller mig, och den är urskiljningslös. God eller ond, rik eller fattig, och känslorna för den är densamma vilken person man än är.

Nä, jag namnger normalt inte personer jag träffar eller möter eller skriver så någon kan känna igen sig, och borde såklart inte gjort det denna gången heller. Jag borde skrivit ”en kvinna” eller ”en världskänd sångerska” i likhet med vad kvällstidningarna gör. Skillnaden är att jag faktiskt hade ett gott uppsåt, det har oftast inte dom.

Tänkte faktiskt på henne inatt på flygningen hem. Några av våra passagerare var så fina och klarade knappt tilltala serveringspersonal, än mindre säga tack eller titta i ögonen. Allt var fel och någon skickade ut sin kopp kaffe tre gånger för att den inte hade exakt rätt temperatur.

Till slut värmde stewarden koppen i ugnen och värmde lite mjölk vid sidanom för att göra allt han kunde för att det skulle bli som personen önskade, men inte ens det var bra, koppen stod halvfull kvar.

Då tänkte jag på mötet jag hade häromdagen, och tänkte att personen med mjölken nog är väldigt frisk och lever ett okomplicerat liv. De andra har inte överskott att lägga så mycket kraft på en kopp kaffe.

Jag ångrar att jag skrev vad jag skrev, det blev fel. Förlåt.

(Nefertite 2: vad är det i ”Sluta skriv i min blogg” du inte förstår? Jag VILL inte ha med dig att göra, du är så obegåvad så det är pinsamt. Måste jag verkligen tvingas radera, kan du inte bara hålla dig härifrån? Du spar både din och min tid genom att sluta kommentera. )