Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Tänk, jag hade ingen aning

Det var dan innan första advent, precis som idag, och jag hade tjejfest hemma hos mig i 2:an mitt i stan. Knappt 25 år, och med stort 80-tals-hår och axelvaddar på kavajen var jag redo för en utekväll med tjejerna.


Nerför trapporna, nerför backen, 50-100 meters promenad, det var allt för att nå utbudet av krogar och discotek.


Men när det började dra ihop sig för utgång, ungefär vid 23-tiden, så drog de sig ur. Allihop. Ingen hade lust/kunde/hade råd eller vad de nu hade för skäl. Kvar var jag, som både kunde, hade lust och råd. Jag krusade de andra, för inte ville jag gå ut själv…


Det hjälpte föga, de kramades och kindpussades godnatt, och där stod jag uppklädd och taggad.


Visste att min granne (Jonas, ni såg honom på bild från föredraget häromdagen!) skulle ha kustjägarträff med efterföljande utgång, och tänkte att om jag nu gick ut själv skulle jag kanske kunna tvångs-sällskapa lite med honom om jag kände mig ensam och utlämnad.


Jag tog mod till mig och sprang nerför trappan. Chansade på att Jonas och grabbarna var på närmsta stället, och jag hade rätt. Sprang på honom nästan genast, och han introducerade mig för en massa kompisar med kort hår (de tvångsrakades när de tog värvning, och flera av dem behöll tydligen den praktiska frisyren även efteråt).


En av grabbarna han presenterade mig för hette Tony. Jag tänkte direkt när jag tittade in i hans ögon ”Wow, vad mycket glitter det är i de ögonen, vilken söt smilgrop och vad snäll han verkar”.


Tänk, då hade man ingen aning, att 21 år senare skulle jag sitta i vårt gemensamma hem iklädd morgonrock och skriva om vårt möte. Att vi 21 år senare skulle ha två tonårsbarn. Att vi skulle komma att gå igenom så många roliga stunder och en del svåra tillsammans. Att vi den kvällen träffade vårt livs kärlek och att det skulle vara en tillfällighet.


Eller var det ingen tillfällighet.


Det kanske har varit bestämt av Gud eller universum eller vad det nu kan vara sen långt tillbaka, och att pusselbitarna passar precis som det var tänkt.


Så känns det. I lust och nöd. I glädje och sorg.


Mitt livs kärlek, du är underbar. Jag älskar dig. Alltid.