Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cabincrew - Resor Resetips Reseguider Tips om din

Det visste han inte

Stod i köket och tittade min man i ögonen.


-Du hade inte en aning då, när du åkte till Helsingborg med lumparkompisarna, att du 20 år senare skulle bo med hon bruden du stötte på. Med villa och två barn…


Tänk som det kan bli. Jag hade tjejfest dan innan första advent för 20 år sen, men ingen av tjejerna ville att kvällen skulle fortsätta med utgång som brukligt var, alla skulle hem, ingen hade lust. Jag gick ut själv. För första, enda och sista gången. Min gode vän och granne hade lumparträff i våningen under, och de skulle gå ut, så jag tänkte att jag ialla fall kände honom om jag inte sprang på nåt annat känt ansikte.


(Föredettingen skulle också ut, jag var fortfarande lite deppig över det uppbrottet och hoppdes nånstans att kanske han skulle komma på att vi borde fortsätta träffas trots allt.)


Träffade nästan genast min granne som presenterade mig för Tony. Vi dansade hela kvällen och det kändes som vi hade känt varandra hur länge som helst. Vi kom på att vi var lika gamla (jag 12 timmar äldre) och att vi båda hade slagit ut en av våra framtänder, och skämtade om att om vi nånsin fick barn ihop kanske de inte kom att ha några framtänder alls? (Vårt första barn slog ut båda sina framtänder när han var 2, den yngsta fick sina framtänder väldigt sent. Vi hade således bara 2 autentiska tänder på 4 personer då ett tag…Men det visste vi som sagt inte då)


Tony hade ingenstans att sova,  (hm, jag är inte lika godtrogen idag) och hade ingen jacka, så jag erbjöd honom min soffa.


-Godnatt, sa jag, och imorgon kl.11 ska jag i kyrkan för det är första advent.


-Jag följer med, sa han.


Vi pussades för första gången till ”Gå Sion…” där i kyrkbänken, hur romantiskt som helst.


Dan efter ringde föredetttingen som sett mig och Tony ute, och undrade om jag ville fika. Det samtalet hade kunnat äventyra hela min framtid, jag svarade nämligen ja och avbokade mitt och Tonys planerade biobesök. Jag sa att jag hade ont i huvudet och ville ta det lugnt. Istället åkte jag hem till exet och kollade TV, men det var så konstigt, för när jag satt där i hans soffa och tittade på ”Visst nappar det” (hans favoritprogram) skrattade jag inte en gång mot exakt hela kvällen innan. Det var bara så fel. Jag längtade efter Tony och ångrade mig att jag dissat honom. Men ringa kunde jag ju inte…


Några dagar senare kom en enkel röd ros med blomsterbud. Jag blev alldeles rörd. Vilken kille! Ringde honom och tackade och vi bestämde ny träff. Vilken tur. Vi har aldrig slutat dejta sen dess.


Jag blir fortfarande svag i knäna av att titta in i dessa vackra och glittriga ögon.